De säger att det är roligt att bygga möbler i platta paket och att det är en känsla av framgång att nästan bygga dem själv.

Den där sjunkande känslan när jag vet att jag kommer att tillbringa mer tid än nödvändigt med att vrida ritningarna hit och dit, räkna skruvar och brickor, förlora något specialverktyg och bråka med maken om vem som vet bäst. Eller ännu värre, att behöva resa 30 mil eller så för att klaga på en saknad skruv och upptäcka att de har en hel avdelning som ägnar sig åt saknade skruvar, och att någon leende assistent tar fram det du saknar som en trollkarl som drar fram ett spelkort ur sin ärm.

Jag har satt in hyllor upp och ner, bakåt och framåt, missat viktiga steg och hittat delar kvar som inte verkar passa någonstans. Glädjen över att få avsluta det där badrumsskåpet som förstördes för att gångjärnet satt på fel sida (ja, det var ett alternativ långt tidigare som man hoppade över), glädjen över att få en bokhylla färdig och upptäcka att en av hyllorna har en rå kant (den där hemska MDF) på framsidan i stället för att vara gömd på baksidan. Att desperat leta med en hand efter något att vila den vingliga hyllan på medan du letar efter skruven du just tappade på golvet.

Jag har varit med om det.

I början av förra vintern köpte vi en metallram för att hålla stockarna stadiga medan man sågade stora bitar till små bitar med motorsåg. Jag tror att det fanns högst 10 delar i lådan och en handfull muttrar och bultar, men med bara bilden på framsidan av lådan att sätta ihop den efter. Och ja, vi lyckades sätta ihop den på fel sätt och var tvungna att tillbringa en halv dag med att ta isär den, med ett blodtryck som steg för varje minut.

Ja, självmontering gör möblerna överkomliga, och om jag ska vara ärlig är det lättare att få in det plattmonterade bordet i bilen än att ta itu med det monterade bordet och upptäcka att det inte går in, inte ens med bagageluckan öppen.

Men den andra sidan av detta är att de ofta är svaga och inte klarar av det moderna livets hårda krav. De är inte konstruerade för att hålla hela livet, vilket var fallet i våra föräldrars ungdom när man köpte en matsalsgrupp för det rummet och den aldrig flyttades vidare till någonstans där den kanske inte passade in.

Jag undrar om man måste ha en viss typ av hjärna för denna självmontering, där man kan föreställa sig den i varje skede av resan mot fullbordan. Eller en latent snickare. Eller en svensktalande byggnadsarbetare!