I dag bor det flyktingar i 26 kommuner runt om i landet, enligt uppgifter från statsministerns och ordförandeskapets kabinett till Lusa. Men sedan 2015 har nästan 100 kommuner varit med och tagit emot dessa människor. Den portugisiska regeringen har sagt och upprepat: integrationen och mottagandet av flyktingar är en prioritering som man ägnar en "kontinuerlig insats" åt, som omfattar centralstaten, lokala myndigheter och det civila samhället. Inom ramen för olika internationella program har Portugal redan tagit emot närmare tre tusen flyktingar.

Under ordförandeskapet för Europeiska unionens råd (EU) satte Portugal upp den nya pakten för migration och asyl, som Europeiska kommissionen föreslog i september förra året, på dagordningen, men lyckades inte avsluta förhandlingarna. Siffrorna är användbara för att visa vad som har förändrats i Portugal under de senaste åren: de 477 asylansökningar som registrerades 2014 fördubblades 2015 och har sedan dess, i en regelbunden ökning (med undantag för 2018 och 2020), fortsatt att ligga över tusen . De senaste uppgifterna, som nyligen offentliggjordes av säkerhets- och gränsmyndigheten (SEF), visar en minskning, förmodligen på grund av pandemin. År 2020 registrerades 1 002 asylansökningar, en minskning med 34,5 procent jämfört med 2019 (med 1 849).

2018 var det år då Portugal beviljade flest flyktingstatus (286) och subsidiärt skydd (405), enligt SEF:s uppgifter. Under de senaste fem åren har de erkända fallen alltid legat över hundra, med undantag för 2020 - vilket återigen kan förklaras av Covid-19-pandemin och dess konsekvenser för migrationsströmmarna. Men bakom siffrorna finns människor och livshistorier, som är bevis på vad som har gått bra och vad som skulle kunna gå bättre. Tur och förväntningar är faktorer att ta hänsyn till, vilket visas av fallen Samir, Mahmud och Bilal, som anlände samtidigt till Penela, som tog emot de första flyktingarna enligt ett protokoll med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) 2015.

I dag vill Samir inte längre lämna Portugal, där deras barn är integrerade och har "goda betyg" i skolan. Mahmud, som aldrig mådde bra i Penela, försöker flytta till Coimbra, där han driver en liten stormarknad. Bilal, vars ungdom bär det tunga ansvaret för att försörja familjen med en minimilön, drömmer om att emigrera till USA. Det är inte så att han inte behandlades väl, men "framtiden är inte lätt" i Portugal, förutspår han. Samir, Mahmud och Bilal är några av de flyktingar som välkomnas inom ramen för UNHCR:s vidarebosättningsprogram - som enligt uppgifter från inrikesministeriet som offentliggjordes i maj redan omfattar 724 personer, som anlände till Portugal från Egypten och Turkiet men med olika nationaliteter (Syrien, Irak, Etiopien, Sudan, Sydsudan, Eritrea och Somalia).

Portugal tar också emot flyktingar inom ramen för Europeiska unionens (EU) omplaceringsprogram. Det var på detta sätt som en kvinna gjorde den riskfyllda båtöverfarten till Italien med två små barn och lämnade sin man bakom sig, som stannade kvar i Libyen och arbetade "för att kunna betala för resan". Den nigerianska flyktingen togs emot av Adolescere, en förening i Braga som tar emot ensamstående familjer och flyktingar. Carla Fernandes, ordförande för Adolescere, förklarar att syftet med föreningens arbete är att hjälpa de kvinnor som tas emot att utforma "ett livsprojekt". Bland de EU-program som för närvarande pågår finns ett som syftar till de mer än 5 000 barn som befann sig i flyktingläger i Grekland, varav Portugal föreslog att ta emot 500.

Enligt uppgifter från Bryssel som offentliggjordes i maj var Portugal den fjärde medlemsstaten som tog emot flest ensamkommande barn (det finns redan 100 i landet), efter Frankrike, Tyskland och Finland. Dessa minderåriga, som till överväldigande majoritet är pojkar och i allmänhet är mellan 14 och 17 år gamla, har tagits emot av olika organisationer i Lissabon och i norra delen av landet. Cláudia Sabença, teknisk chef för Röda korsets specialiserade mottagningscenter, som samordnar programmet för minderåriga, betonar att de ungdomar som tas emot "har sin känslomässiga laddning", men att de, liksom alla andra i samma ålder, "söker en framtid". Sofia Bento, psykolog vid samma center, anser att "Portugal har gjort en insats" för att bättre integrera flyktingar, men betonar att det fortfarande är ett hinder att behärska språket. Rosario Suárez, som är samordnare för Jesuit Refugee Service (JRS Portugal), håller med och betonar vikten av översättare och tolkar för att ta emot flyktingar, som i allmänhet anländer med "mardrömmar, omåttliga tankar och en hel del ångest".

Ghalia Taki, en syrisk flykting som arbetar för JRS som samordnare för tolkpoolen, påpekar att sedan hon anlände till Portugal 2014 har saker och ting utvecklats "mycket" och portugisiska institutioner är nu "mer förberedda" och "mer öppna, de har redan information om kultur, människors olikheter". I dag, sex år och tio månader efter ankomsten till Portugal, kan Ghalia stolt visa upp sitt medborgarskapskort - hon har äntligen portugisiskt medborgarskap.