"Endast en fjärdedel av världens länder har en nationell policy, strategi eller plan för att stödja personer med demenssjukdom och deras familjer", konstaterar WHO i en rapport som analyserar den globala folkhälsosatsningen på demenssjukdomar och som publicerades idag.

Enligt den Genève-baserade organisationen behöver många nationella planer och strategier för demenssjukdomar uppdateras och förnyas av respektive europeisk regering, även om ungefär hälften av dessa länder ligger i Europa.

Demens är ett syndrom som vanligtvis är av kronisk eller progressiv karaktär och som leder till en försämring av den kognitiva funktionen - förmågan att bearbeta tankar - utöver vad som förväntas under normala åldrandeförhållanden.

Detta tillstånd, som beror på skador eller sjukdomar som påverkar hjärnan, t.ex. Alzheimers sjukdom, påverkar bland annat minnet, tänkandet, orienteringen, förståelsen, inlärningsförmågan och språket.

Enligt WHO:s rapport ökar antalet personer med demenssjukdomar i världen, och för närvarande beräknas 55 miljoner människor över 65 år lida av detta syndrom, en siffra som förväntas öka till 78 miljoner år 2030 och till 139 miljoner år 2050.

Med över 14 miljoner är Europa den andra regionen i världen med det högsta antalet personer med demenssjukdom, efter västra Stillahavsregionen (20,1 miljoner).

"Befolkningstillväxt och ökad livslängd, i kombination med ökningen av vissa riskfaktorer för demens, har lett till en dramatisk ökning av antalet dödsfall orsakade av demens under de senaste 20 åren. Under 2019 inträffade 1,6 miljoner dödsfall i världen på grund av demens, vilket gör demens till den sjunde vanligaste dödsorsaken", understryker dokumentet.

Rapporten varnar också för att personer med neurologiska sjukdomar, inklusive demens, är mer sårbara för infektion med SARS-CoV-2-viruset, löper större risk för långvarig sjukhusvistelse och drabbas av en förvärrad form av Covid-19 och död.

Enligt WHO är det därför brådskande att stärka stödet på nationell nivå, både för personer med demenssjukdom, när det gäller primär och specialiserad hälsovård, sociala tjänster, rehabilitering och långtids- och palliativ vård, men också när det gäller stöd till deras formella och informella vårdare.

"I låg- och medelinkomstländer kan majoriteten av kostnaderna för demensvård hänföras till informell vård (65%). I rikare länder uppgår kostnaderna för informell vård och socialt stöd till ungefär 40% vardera", står det i rapporten.

Under 2019 spenderade vårdare, mestadels familjemedlemmar, i genomsnitt fem timmar per dag för att stödja de personer som de vårdade med demenssjukdom, och cirka 70% av denna övervakning utfördes av kvinnor.

"Med tanke på det ekonomiska, sociala och psykologiska tryck som vårdgivarna utsätts för är tillgång till information, utbildning och tjänster samt socialt och ekonomiskt stöd särskilt viktigt. För närvarande rapporterar 75 procent av länderna att de erbjuder någon form av stöd till vårdgivare, även om det återigen främst är höginkomstländer", säger han.

Enligt WHO har en rad misslyckade kliniska prövningar för behandling av demenssjukdomar och de höga kostnaderna för forskning och utveckling lett till att "intresset för att utveckla nya vetenskapliga insatser" på området har minskat.

"På senare tid har det dock skett en ökning av finansieringen av forskning om demens, särskilt i höginkomstländer som Kanada, Storbritannien och USA. Det sistnämnda landet har ökat sin årliga investering i forskning om Alzheimers sjukdom från 631 miljoner dollar (cirka 532 miljoner euro) 2015 till uppskattningsvis 2,8 miljarder dollar (cirka 2,3 miljarder euro) 2020" , säger organisationen.

I denna rapport om sjukdomens globala status görs en inventering av de framsteg som gjorts för att uppnå de globala mål för 2025 som anges i WHO:s globala handlingsplan för demenssjukdomar, som publicerades 2017.