Jag har lagt märke till att "oliveiras" (olivträden) har varit fulla av oliver på sistone och jag tänkte att jag kanske skulle försöka fråga runt och se om jag kunde få veta mer om hur de plockas och vad som händer med dem efteråt...

Jag började med att prata med vår underbara granne Célia, eftersom jag vet att hon plockar sina oliver och låter dem pressas till olivolja (de senaste åren har hon till och med låtit oss få lite olivolja). Jag sa att det snart måste vara dags att plocka dem och ställde en massa frågor till henne och försökte hitta en historia. Célia tyckte att tanken på att få sin bild i tidningen var mycket rolig och sa att hon skulle meddela mig när de skördade dem så att jag kunde följa med och se hur det gick till...

Gör ditt val.

Hon höll sitt ord och ringde upp mig några veckor senare, och en vacker solig morgon gick jag dit och hittade henne och hennes vänner Odélia och Ricardo som pratade glatt med varandra medan de belägrade ett olivträd.

De visade mig hur de täcker marken med en grön presenning och sedan skakar ner oliverna med en pinne. Ricardo var där med sin stege och gjorde det mer extrema arbetet med att faktiskt klättra upp i träden och klippa bort grenarna så att de inte blir för höga. Célia och Odélia rensade sedan dessa nedfallna grenar från sina oliver och lade dem i en hink. Allt gick bra tills Ricardo började skrika att han blev attackerad av rödhuvade myror (en av riskerna med jobbet).

De förklarade att de försökte få några plockade före helgen eftersom regn var förutspått. Det var då jag fick reda på min första hemlighet när det gäller olivplockning. Tydligen ska man inte plocka dem när de är blöta, eftersom det inte är bra för dem och det blir dåligt för nästa års skörd. Att plocka oliver är som att göra hö och ska bara göras "medan solen skiner".

Jag frågade dem vad som hände sedan och de svarade att när de hade plockat alla oliver tog de dem för att pressas på "Lagar Santa Catarina". Jag trodde ursprungligen att jag skulle ha tillräckligt för att få fram en berättelse av vad de hade berättat för mig, men när jag kom hem insåg jag snart att jag behövde mer. Nästa logiska steg var därför att åka till det ställe som verkligen specialiserar sig på "pressning". Så senare samma vecka begav jag mig ut i bergen på nästa del av mitt äventyr för att hitta denna olivoljepress strax utanför den lugna lilla landsortsstaden Santa Catarina da Fonte do Bispo.

Den stora pressningen

Livet har, visar det sig, tagit mig förbi denna plats många gånger men jag har aldrig insett vad det var. Jag hade heller aldrig sett den så upptagen som när jag kom dit den morgonen. Parkerade hela vägen upp längs vägkanten och långt in i fjärran stod bilar, pickup trucks, traktorer (med släp) som alla var helt överfyllda med oliver. Jag tror att det är mycket folk här varje dag under skördetiden, men eftersom väderprognosen verkligen hade varit "på pricken" (och som vi vet vågar ingen plocka oliver i regn) hade alla tydligen bestämt sig för att det var lika bra att komma ner till pressen.

Medan jag njöt av det kaos och glada liv och rörelse som lokalbefolkningen väntade utanför, såg jag hur bilar och lastbilar manövrerade runt varandra för att göra plats för nästa fordon som skulle backa och dumpa sina oliver i en stor sil, där de fördes bort på ett transportband och in i några riktigt superduperliknande maskiner.

När jag gick in och frågade efter Renato Rocha lade jag genast märke till två saker. För det första den otroliga och ganska överväldigande (som man kan förvänta sig) doften av oliver, och för det andra att det var extremt bullrigt. Jag började oroa mig för att även om jag hittade Renato skulle jag inte kunna höra ett ord av vad han sa.

Renato hade mycket vänligt gått med på att träffa mig med kort varsel, trots att han uppenbarligen hade mycket att göra. Lyckligtvis för mig, när jag hittade honom, fanns det många hemliga fickor och platser runt om i byggnaden som om man gick in och stängde dörren tycktes ljudet magiskt upphöra.

När vi väl hade hittat en av dessa tysta platser förklarade Renato för mig att det inte finns särskilt många ställen där lokalbefolkningen kan ta med sig sina egna oliver för att få dem pressade längre (som de gjorde förr i tiden) och därför erbjuder de den tjänsten. Faktum är att de har tillhandahållit den i mer än ett sekel. Lagar Santa Catarina är ett familjeföretag som först grundades 1913 av Manuel Belchior Pereira. Han överlämnade det till sin brorson Alberto S.P Rocha, som fortsätter att driva det med hjälp av sina söner (Renato är en av dem).

Från början har de försökt investera i den bästa tekniken för uppgiften. De övergick från manuell till hydraulisk bearbetning 1941 och installerade kontinuerliga linjer 1991. Numera är det verkligen en mycket snygg och (förlåt, jag kan inte motstå detta) "väloljad" maskin.

Renato förklarade att eftersom oliver är en frukt är ett annat sätt att tänka på vad de gör att pressa dem för att göra juice. Med detta i åtanke gick vi sedan tillbaka ut i tumultet så att han kunde visa mig hur allting fungerar...

När du har lämnat in dina hårt plockade oliver sorteras de, kärnorna avlägsnas och vägs sedan. Du får sedan en biljett med hur mycket olivolja du ska ha.

Renato visade mig hur oliverna krossas och mals till en pasta som sedan snurras runt och runt tills det flytande guldet slutligen kommer ut. Den genomgår sedan olika andra processer för att säkerställa dess kvalitet tills det till slut finns ett slags bensinhane där man, om man väljer att ta med sig en egen behållare, kan utvinna sin olivolja.

Jag tackade honom för hans tid och lät honom gå tillbaka till arbetet. När jag gick tillbaka till min bil stannade jag till för att prata med några lokalbor som tålmodigt väntade i sina pickup-bilar på sin tur.

Jag frågade en kvinna om hon använder några av sina oliver till att göra, ja... oliver? Hon berättade att det gör hon verkligen. Nyckeln är tydligen att lägga dem i vatten och byta vatten varje dag i en vecka och sedan lägga dem i saltvatten. Hon berättade sedan att de flesta använder "Névoa", en ört som växer vilt här, för att ge smak.

Så om du någonsin har undrat vad du ska göra med alla dina oliver och är sugen på lite arbete och en äventyrlig dag ute på stan kan du läsa mer på deras webbplats: www.lagarsantacatarina.pt/