Charlotte Raven var en journalist vars karriär blomstrade under det hedonistiska nittiotalet, men tvingades byta ut olagliga droger mot en rad läkemedel när hon vid 35 års ålder fick diagnosen Huntingtons sjukdom, en sällsynt, obotlig genetisk sjukdom som orsakar nedbrytning av nervceller i hjärnan och så småningom döden. Inför detta började författaren skriva om sin erfarenhet i en blogg, som så småningom blev denna pratsamma, respektlösa memoar. Författaren är öppenhjärtig om sina egna upplevda brister (narcissistisk, självisk, dålig på pengar) och de försvagande effekterna av sjukdomen (klumpighet, hjärndimma, minskad sexlust, självmordstankar, ångest, ensamhet, depression), men allt är inte bara dysterhet och olycka: En glimt av hopp kommer i form av en mycket omtalad läkemedelsprövning där hon - och nästan alla andra HD-patienter i Storbritannien - längtar efter att bli "patient ett". Med tanke på att det här är en bok om en dödlig sjukdom är det en förvånansvärt kärnfull och underhållande läsning. Författarens öppenhjärtighet och självdistans gör henne desto mer sympatisk, och det är uppfriskande att upptäcka en memoar om någon i tragiska omständigheter som inte förirrar sig in på ett lättfattligt "ta vara på dagen"-självhjälpsområde.