Med undantag för den lilla knappvadeln, en tropisk art som nu är nästan utdöd i Iberien, är vakteln den minsta vildfågeln och den mest flyttande. De flesta av den europeiska populationen övervintrar i Afrika och återvänder tidigt på våren. I år hörde jag för första gången det välkända "wet my lips"-kallet den 2 mars, men en del kan anlända redan i slutet av februari. Den bästa chansen att se en sådan är efter dåligt vårväder, då trötta flyttare kan hittas i gles vegetation vid kustplatser.

Antalet vaktlar under ett år varierar mycket, beroende på hur bra häckningen lyckades under föregående sommar (vilket är nära kopplat till vårens regnmängd) och förhållandena i deras vinterkvarter. Även om de fortfarande är ganska många i Iberien kommer vi aldrig mer att få se de mängder som brukade "förmörka himlen" på våren under bibliska tider eller ens de mängder som översvämmade de iberiska marknaderna på1800-talet. Jakttrycket är fortfarande intensivt i Spanien, där över en miljon fåglar fångas årligen, även om en okänd andel av de införda japanska vaktlarna ingår i detta antal.

I Portugal är vakteln vanligast i jordbruksregionerna i Alentejo-provinsen där antalet par normalt uppgår till tiotusentals. På andra ställen kommer fåglarna att ta sig in på alla områden med lämpliga grödor och betesmarker, men få häckar i kustområdena i nordväst där Atlanten har störst inflytande.

Det finns en ökande tendens att fåglar övervintrar i Iberien. Detta kan delvis bero på hybridisering med de mer sedentära japanska arterna, även om klimatförändringar utan tvekan också är en faktor.

Efterfrågan från gourmeter som är intresserade av vaktelägg (som betraktas som en delikatess åtminstone sedan romartiden) tillgodoses nu i allt större utsträckning av fåglar i fångenskap. Som tur är lägger de, liksom de flesta jaktfåglar, stora kullar!

Vakteln har en stor utbredning i den gamla världen, från Västeuropa österut till Centralasien, med inhemska raser på den norra subkontinenten och i Afrika. Det finns också inhemska populationer på Azorerna och Kap Verdeöarna, som förmodligen härstammar från flyttningar i ett avlägset förflutet.