De flesta irländska katoliker på sin tid hatade England, men hon reserverade sitt hat för Tyskland eftersom hälften av de unga män hon hade känt hade dödats i första världskriget. Hon var tvungen att förstå varför Newfoundlanders dödades av tyskar tusentals kilometer hemifrån, och det var hennes svar.

Under andra världskriget drev hon ett pensionat där sjöofficerare på konvojflyget i Nordatlanten stannade mellan resorna. Den enda bevarade babybilden visar mig i knät på en ung kanadensisk löjtnant som dog mindre än en månad senare, torpederad av en ubåt precis utanför hamnmynningen. Tyskarna igen. Hon förlät dem aldrig.

Hon hade naturligtvis fel, och ingen talar om tyskarna på det sättet nuförtiden. Tja, vissa ryssar gör det fortfarande, men många människor i väst håller på att överföra detta förtal till ryssarna själva. De tror nu - till stor del tack vare invasionen av Ukraina - att det är ryssarna som har krig i blodet.

Det som drog ut denna växande övertygelse i ljuset var Joe Bidens olyckliga kommentar om att Rysslands president Vladimir Putin "inte kan sitta kvar vid makten." Det tolkades allmänt som en uppmaning till regimskifte i Moskva, vilket skulle vara en bra idé men inte är en tillåten kommentar när det gäller internationell diplomatisk diskurs.

Vita huset förnekade vederbörligen att Biden hotade att störta Putin och nyhetscykeln gick vidare till nästa ämne. Den offentliga diskussionen om möjligheten att Putin skulle kunna störtas har dock väckt en annan och mer grundläggande fråga: skulle det verkligen göra någon skillnad att bli av med Putin?

Det finns säkert ytterligare ett dussin personer som skriver artiklar om detta just nu, men den första som fångade min uppmärksamhet stod i "i", Londontidningen som påstår sig vara till för "avhoppade läsare av kvalitetstidningar". Titeln var "Att bli av med Putin är inte lösningen - detta är djupare", och den är ganska representativ för sitt slag.

Den skrevs av Mark Wallace, chef för Conservative Home blog, som hävdar att "den obekväma sanningen bakom (Putins) maktinnehav, och vad han väljer att göra med den, är att en stor och mäktig del av det ryska samhället aktivt gillar vad han gör".

"Putin bedömde vad som skulle göra honom till en populär ledare och började göra det. Det blodiga konfliktspår som han har dragit från Moskva genom Georgien, Syrien och Ukraina ... är inneboende i hans tonläge till sin väljarkår, både i toppen av Rysslands ekonomiska, militära och politiska etablissemang och till mannen och kvinnan på gatan."

Med andra ord har ryssarna krig i blodet.

Till och med opinionsundersökningarna säger det. I en telefonundersökning som Lord Ashworth Polls gjorde för två veckor sedan sade 76 procent att de stödde den "särskilda militära operationen" i Ukraina, 81 procent sade att den var nödvändig för att skydda Rysslands säkerhet och 85 procent hade en positiv syn på Vladimir Putin.

Siffrorna är naturligtvis opålitliga: skulle ni alltid tala sanning till en främling som ringer upp helt plötsligt och ställer farliga frågor? Det var också slående att en majoritet i den yngsta åldersgruppen (18-24-åringar) faktiskt motsatte sig kriget, så det finns visst hopp om man vill det. Men en klar majoritet av ryssarna stöder starkt invasionen av Ukraina.

Ryssarna är vilseledda, men det är en illusion som har drabbat nästan alla tidigare europeiska kolonialmakter efter att de förlorat sina imperier. Man skulle kunna kalla det "postimperiellt muskelminne", som den fantomkänsla som uppstår när man tror att ett amputerat ben fortfarande finns kvar även efter att det är borta. Det innebär i allmänhet flera förutbestämda krig.

Den högsta perioden för detta var 1950-1975, då fransmännen, britterna och portugiserna var och en för sig utkämpade flera meningslösa krig för att hålla fast vid sina kolonier, eller åtminstone för att se till att "vänliga" regimer ärvde makten efter självständigheten: Algeriet och Vietnam, Kenya och Cypern, Angola och Moçambique.

Det ryska imperiet dog mycket senare (1991), dels för att det var ett landimperium med många ryssar bosatta i alla kolonier, dels för att det låtsades att det inte var ett imperium under sina sista 70 år och i stället kallade sig Sovjetunionen. Så de flesta ryssar förstår inte ens sambandet med avkoloniseringen på andra håll.

Men det är egentligen samma övergående fenomen, med samma oundvikliga utgång. Ryssarna har egentligen inte krig i blodet permanent. Inte mer än vad alla andra gör i alla fall.


Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer