På relativt kort tid har landet gått från en diktatur till en modern demokrati, vilket är enastående.

På vägen på natten

Många människor klagar fortfarande på körförhållandena, det får mig att le. Mopeder (och det fanns inga stora motorcyklar på den tiden) hade nästan aldrig bakljus (eller ljuddämpare!). En vän stoppade en man som han nästan hade kört på på en mörk väg på natten och skällde ut honom (det är det artiga ordet). Mopedförarens svar var "Varför behöver jag bakljus, jag behöver inte veta var jag har varit?".

Mycket värre var åsnekärror på natten, och det fanns många av dem. De var naturligtvis mycket långsamma och hade inga bakljus. Jag är inte säker på om de hade några lampor framtill heller. De flesta vägar var smala landsvägar, och i mörkret var mopederna och vagnarna långsamma och livsfarliga.

En av de charmiga saker man kunde se var att om man körde genom en liten by så vinkade folk åt en. Utlänningar var ett relativt nytt fenomen.

Algarve till Lissabon var flera timmar, mycket långsamt, mycket snirkliga slingrande vägar. Man kunde ta sig över floden till Lissabon genom den då nya Ponte da Salazar (bron den 25 april). Om man åkte med tåg var man tvungen att sluta på den södra sidan och gå över med båt.

Numera ligger Portugal på femte plats i världen när det gäller längden på motorvägar per capita. Endast Kanada och USA har fler, i Europa är Portugal bara tvåa efter Spanien. Frankrike kommer på tionde plats, Tyskland på tolfte plats, Storbritannien finns inte ens med bland de tjugofem bästa.

Flygresor

Faros flygplats var liten, dåligt utformad och olämplig för sitt ändamål, men då var den ny. Till Storbritannien kunde man bara flyga med TAP eller BA. Det fanns charterflyg, men man kunde inte resa med dem. Biljettpriserna var antingen höga eller högre. De flesta flygningar gick på torsdag, lördag eller söndag. De flesta långtidsboende kommer ihåg att de stod vid de stora portarna med utsikt över landningsbanan. Man kunde se sina vänner anlända och gå över till "terminalen". Du kunde se dem och de kunde se dig, så det var vanligt med många vinkningar. Det kan ha funnits en taxfree-butik eller en disk, men jag minns ingen sådan. Allt var mycket enkelt, inget som liknar den glänsande nya flygplats som vi har nu.

Telekommunikation

Så mycket som vi nu accepterar som normalt och rutinmässigt är i själva verket ett verkligt tecken på de framsteg som Portugal har gjort. Ta telekommunikationer. Inga mobiltelefoner förstås, inget internet heller. På 70-talet kunde man inte få en vanlig fast telefon om man inte hade förtur, främst läkare och präster (och förmodligen politiker). Väntelistan för att få en telefon var flera år lång, folk köpte en fastighet bara för att den hade en telefon.

Ett internationellt samtal måste begäras från operatören. När det väl var bokat kunde det ta flera timmar innan man blev uppringd och fick en förbindelse. Jag ska inte ens skrämma dig med kostnaden för samtalen.

Har kvinnor i Portugal brutit igenom "glastaket"?

Före revolutionen 1974 sågs kvinnor sällan på ledande positioner. Det fanns mycket lite jämställdhet mellan könen i näringslivet. Det fanns en viss social grupp av män i ledande ställning som alltid bar sin kavaj över axeln. Det var en märklig vana, som numera är borta sedan länge, och som var ett starkt uttryck för vem man var och vad man gjorde.

Det intryck jag fick var att efter revolutionen tyckte de flesta män i ledningen inte att något hade förändrats. Kvinnorna tyckte annorlunda och började ta till sig de nya möjligheterna.

Franska inte engelska

Före och strax efter revolutionen var franska det "officiella" andraspråket, inte engelska. Hur saker och ting förändras. Numera är det svårt att hitta någon som inte talar engelska, vilket är bra, men det gör det svårare att lära sig portugisiska. På den tiden hade man inget val. En del människor talade engelska men dag för dag var man tvungen att lära sig det. Turismen var väldigt ny.

Shopping

Den stora tillgången på alla dina favoritprodukter, från bacon, till cheddarost och majonnäs, för att inte tala om Marmite, fanns helt enkelt inte. Om man ville ha Hellmans majonnäs måste man köra till Ayamonte, och det var många av oss som gjorde det. Det innebar inte någon bro, utan en mycket liten färja som tog några bilar över till Spanien. Ganska billigt och regelbundet, men långt ifrån den lätthet med vilken vi kan resa till Spanien och vidare.

Portugals inträde i den gemensamma marknaden förändrade allting. Produkter som man aldrig hade trott att man kunde hitta lokalt strömmade in i landet. Jag körde till gränsen mellan Vila Real och Ayamonte den 1 januari, precis när vi gick in i EU. Gränsvakterna var fortfarande i tjänst, men när jag frågade svarade de: "Vi vet inte vad vi ska göra. Vi har sett på tv att gränsen nu är öppen, men ingen har sagt det officiellt till oss". De släppte igenom oss utan att kontrollera passen.

Fiskebyar var verkligen fiskebyar

Innan turismen började komma på allvar, i slutet av 70-talet och början av 80-talet, var det som i resebroschyrerna fortfarande charmigt beskrivs som "fiskebyar" egentligen bara fiskebyar. Till och med Albufeira var enkelt och enkelt. De utländska invånarna var få och långt ifrån varandra, och alla verkade känna varandra.

Vad har inte förändrats?

Det som inte har förändrats är det portugisiska folkets anmärkningsvärda gästfrihet. En välkänd resetidning rubricerade nyligen detta "Varför Portugal anses vara det vänligaste landet i världen". Det är helt enkelt det portugisiska folket. Luften är fortfarande ren, stränderna är fantastiska och prisbelönta. Fisken är fortfarande lika färsk från havet som tidigare, det kostar bara en bråkdel av vad det kostar att äta ute i Nordeuropa och brottsligheten är låg. Lägg därtill utmärkta telekommunikationer och snabb fiber i de flesta tätbebyggda områden. Billiga flyg och en modern flygplats samt ett omfattande, oöverfullt motorvägsnät.

Portugal har gjort fantastiska framsteg på mindre än femtio år. Det är inte ett perfekt land, men det är mycket nära. Vad är det som inte finns att inte gilla?