Uthållighet: Shackletons otroliga resa (1959) av Alfred Lansing

År 1914 gav sig Sir Ernest Shackleton och hans besättning på 26 män (plus en fripassagerare) iväg med målet att bli de första att korsa Antarktis till fots. Men innan de ens hade kommit fram till sin destination frös havet runt omkring dem och deras båt, "The Endurance", fastnade på en flytande isö. De övervintrade ombord i hopp om att isen till slut skulle smälta och släppa dem fria igen, men tyvärr krossade isen till slut och sänkte deras skepp, vilket gjorde att de fick klara sig själva i några av de hårdaste förhållandena på planeten.

Trots de verkligt ofattbara oddsen har besättningen på Endurance gjort sitt bästa för att "uthärda". Och inte bara det, de gör det på ett mycket civiliserat sätt. Det enda de verkligen klagade över, vilket jag med nöje noterade, var inte bristen på mat, torra kläder eller till och med skydd - utan när tobaken tog slut.

Mina ord kan helt enkelt inte göra rättvisa åt ett sådant episkt äventyr. Men mirakulöst nog överlevde varenda medlem av besättningen för att berätta historien, och de fortsatte att "berätta denna historia" för Alfred Lansing - vars ord verkligen gör det. Därför låter jag honom ta över och väljer ut mina favoritdelar från hans bok som jag hoppas ska uppmuntra dig att hämta ett exemplar och själv ge dig ut på denna fantastiska, respektingivande resa.

Vem ska du ringa?

"För vetenskapligt ledarskap ge mig Scott, för snabb och effektiv resa Amundsen, men när du befinner dig i en hopplös situation, när det inte verkar finnas någon utväg, gå ner på knä och be om Shackleton."

Svaktande

"Hela företaget kritiserades i vissa kretsar för att vara alltför "djärvt". Och det var det kanske också. Men om det inte hade varit djärvt skulle det inte ha fallit Shackleton i smaken. Han var framför allt en upptäcktsresande i klassisk tappning - helt självständig, romantisk och lite svindlande."

Upp till Shackletons Creek

"De var för alla praktiska ändamål ensamma i de frusna antarktiska haven. Det hade gått mycket nära ett år sedan de senast hade varit i kontakt med civilisationen. Ingen i omvärlden visste att de hade problem, än mindre var de befann sig. De hade ingen radiosändare med vilken de skulle kunna meddela eventuella räddare, och det är tveksamt om några räddare skulle ha kunnat nå dem även om de hade kunnat sända ett SOS. Det var 1915, och det fanns inga helikoptrar, inga Weasels, inga Sno-Cats, inga lämpliga flygplan.

Deras situation var därför naken och skrämmande i sin enkelhet. Om de skulle ta sig ut - de var tvungna att ta sig ut själva."

Havsleopard? Spring!

"När Orde-Lees återvände från en jaktresa och färdades på skidor över isens ruttnande yta hade han precis nått fram till lägret när ett ondskefullt, knoppliknande huvud dök upp ur vattnet precis framför honom. Han vände sig om och flydde, tryckte så hårt han kunde med skidstängerna och ropade att Wild skulle ta med sig sitt gevär. Djuret - en sjöleopard - sprang upp ur vattnet och kom efter honom, hoppandes över isen med den märkliga gungande hästgång som en säl på land har. Djuret såg ut som en liten dinosaurie, med en lång, ormformad hals. Efter ett halvt dussin språng hade sjöleoparden nästan hunnit ikapp Orde-Lees när den oförklarligt nog vände och dök ner i vattnet igen. Vid det laget hade Orde-Lees nästan nått den motsatta sidan av isflaket; han var på väg att gå över till säker is när sjöleopardernas huvud exploderade ur vattnet rakt framför honom. Djuret hade följt sin skugga över isen. Det gjorde ett brutalt utfall mot Orde-Lees med öppen mun, som avslöjade en enorm uppsättning sågliknande tänder. Orde-Lees' rop på hjälp blev till skrik och han vände sig om och sprang bort från sin angripare. Djuret hoppade upp ur vattnet igen för att förfölja honom precis när Wild kom med sitt gevär. Sjöleoparden upptäckte Wild och vände sig om för att attackera honom. Wild föll ner på knä och sköt om och om igen mot det framrusande djuret. Den var mindre än 30 fot bort när den slutligen föll. Det krävdes två hundpatruller för att föra in kadaveret i lägret. Det mätte 12 fot långt och de uppskattade dess vikt till cirka 1 100 pund. Det var en rovdjurssäl och liknade en leopard endast i sin fläckiga päls - och sitt humör. När den slaktades hittades hårbollar med en diameter på 2 och 3 tum i magen - resterna av krabbsälar som den hade ätit. Havsleoparden fick Orde-Lees käkben, som mätte nästan 9 tum i diameter, som en souvenir av sitt möte. I sin dagbok den kvällen noterade Worsley: "En man till fots i mjuk, djup snö och obeväpnad skulle inte ha en chans mot ett sådant djur som de nästan binder sig fram med en böljande, böljande rörelse på minst åtta kilometer i timmen. De attackerar utan provokation och betraktar människan som en pingvin eller säl."