Den mest populära sången från de unga männen och kvinnorna (de flesta under 25 år) som nu går ut på gatorna över hela Iran är "Zan! Zendegi! Azadi!" ("Kvinnor! Liv! Frihet!"). "Kvinnor" kommer först, eftersom det var misshandeln av en 22-årig kvinna som arresterades för att ha låtit för mycket hår synas under sin hijab som utlöste protesterna.

Revolten leds av unga kvinnor, i den mån den överhuvudtaget har ledare, och de protesterar fortfarande efter en månad trots att cirka 250 personer dödats av regimens styrkor och 12 500 arresterats. Protesterna riktar sig dessutom mot den teokratiska diktaturen som helhet, inte bara mot dess olika missgärningar och brister.

"Död åt diktatorn" eller "Död åt Khamenei!", skanderar de och syftar på den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei, som suttit vid makten sedan 1989. Men de är emot alla diktaturer, inte bara den nuvarande, så de fördömer också den tidigare kungen som den islamiska revolutionen störtade: "Död åt shahen!".

Detta kommer inte att försvaga beslutsamheten hos revolutionens förmånstagare, inklusive flera hundra tusen välbeväpnade religiösa fanatiker i Basij-milisen och Iranska revolutionsgardet, att försvara regimen till det bittra slutet.

Ayatolla Khamenei klargjorde regimens svar några dagar efter att protesterna började. Han kallade dem "upplopp" och sade att de var "iscensatta av Amerika och den ockuperande, falska sionistregimen [Israel], liksom deras betalda agenter, med hjälp av några förrädiska iranier utomlands".

Han kanske till och med tror det (han kommer inte ut så mycket), men hur som helst är tärningen kastad. För att störta den regim som den yngre generationen nu förkastar måste de bekämpa den.

Den slutliga striden kanske inte sker nu: under de senaste dagarna verkar antalet människor som vågar gå ut på gatorna och trotsa regimens verkställare minska. Men den kommer att komma förr eller senare, och den kanske inte slutar bra.

Det finns tre möjliga utfall. Alternativ ett är att det slutar som när shahen störtades 1979. Folkmassorna kommer ut i allt större antal och erbjuder sig att bli dödade av "säkerhetsstyrkorna", tills de som upprätthåller lagen själva blir sjuka av omfattningen av dödandet och vägrar att skjuta medborgarna längre.

Detta är osannolikt eftersom rebellerna den här gången inte motiveras av den religiösa glöd som drev deras farföräldrar för fyra decennier sedan. En oändlig, villig självuppoffring inför förtryckarnas vapen är inte en stil som kommer att tilltala dem, och den nuvarande regimen skulle inte heller bara gå därifrån som shahen till slut gjorde.

Det andra alternativet är att rebellerna beväpnar sig på något sätt och försöker störta regimen med våld. Men det enda sättet för dem att få stora mängder vapen är om ett stort antal medlemmar av IRGC och Basij övergick till dem. Det är osannolikt, så det skulle förmodligen bara sluta med ett stort blodbad utan någon regimförändring.

Det finns ett tredje alternativ, men det skulle förmodligen leda till ett ännu större blodbad. Om de unga demonstranterna fick tillräckligt med vapen för att ta sig an regimens styrkor på mer eller mindre lika villkor skulle det förmodligen sluta med ett fullskaligt inbördeskrig.

Det är den "syriska" modellen. Icke-våldsamma unga syriska demonstranter krävde ett slut på den tyranniska Assadregimen i början av 2011, och sköts ner i så stort antal att deras ledare ersattes av mer våldsamma människor.

Då hoppade också många värnpliktiga soldater av till den regimkritiska sidan, och konfrontationen förvandlades till ett landsomfattande inbördeskrig som varade i ett helt decennium. Omkring en halv miljon syrier dödades, nästan hälften av befolkningen är fortfarande på flykt inom landet eller utomlands, och större delen av landet ligger i ruiner. Och tyrannen finns fortfarande kvar.

Multiplicera detta med fyra och du får en vision av hur Iran skulle kunna se ut om en ursprungligen icke-våldsam prodemokratisk rörelse drevs att ta till vapen mot en hänsynslös regim: hela landet ödelagt, med tiotals miljoner människor på flykt.

Att säga detta är att förstöra för demonstranterna, men det kan inte hjälpas. Det kan komma en dag, om fem eller tio år, när tillräckligt många av regimens trogna anhängare har gått ur tiden och det ekonomiska elände som orsakats av dess isolering från världen är så extremt att en fredlig övergång till ett annat slags Iran blir möjlig. Men den dagen har ännu inte kommit.


Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer