Jag var ganska duktig på konst i skolan och verkade förstå vad läraren försökte lära ut och fick en och annan guldstjärna här och där. Jag gillade att rita och när jag slutade skolan tog jag bussen en lördagsmorgon för att gå på konstskola för att fortsätta med vad jag trodde skulle bli min spirande karriär.


Jag gick faktiskt på konstskola, men jag tror att jag hellre gillade tanken på att vara konstnär än att faktiskt vara det. På bussens baksäte spred jag ut mina verktyg runt omkring mig, och trodde att jag stod över de där shopparna med sina snörpåsar och ullhattar. Jag bar högtravande färgstänkta kläder, en väska med penslar som smällde på höften, en stor svart portfölj med verk under armen, vilket innebar att jag tog med mig målningar hem för att göra dem färdiga, eller att jag var på väg till ett galleri för att få mina verk utställda, i väntan på de massor av pengar som skulle kastas på mig för mina häpnadsväckande arbeten.


Men tyvärr nej. Jag var en usel konstnär jämfört med de andra på min kurs. Jag kikade över mitt staffli på vad de gjorde och tittade sedan tillbaka på mitt svaga försök att kanske göra en liggande naken man och insåg att proportionerna var helt fel, eller att jag hade fokuserat på fel del för länge (jag behöver väl inte förklara det här?). Och att måla! En fyraåring kunde ha gjort bättre ifrån sig. Jag borde ha lämnat in mitt arbete, maskerad som ett underbarn. Min konstnärskjol, helt täckt av färgklumpar, skulle ha blivit en bättre uppvisning (Jackson Pollock klarade sig bra från den, eller hur?).


Ambitiösa idéer


I verkligheten hade de flesta tonåringar ambitiösa idéer - lokförare, läkare, advokat, skulptör, berömd musiker - men inget av dem blev verklighet eftersom man när man slutade skolan var tvungen att skaffa sig ett jobb för att försörja sig. Man kanske hamnade i den lokala fabriken där man tillverkade bitar till motorer som man aldrig skulle få se, eller serverade de oräkneliga ansiktena som passerade förbi vid kassan i en stormarknad. En del hade turen att få komma in på universitetet och faktiskt studera för den väg man valt i livet. Jag själv uppmuntrades (jag vill inte säga tvingades) att gå på "kvällsskola" för att lära mig stenografi och maskinskrivning, vilket faktiskt gav mig goda resultat under åren, då jag steg från en lågmäld kontorsassistent som kokade te till de svindlande höjderna som assistent till en direktör på en viss snabbmatskedja med kyckling, där jag av allt att döma slutade med att sköta klagomålsdisken, lugna arga kunder i telefon eller skriva brev för att lugna dem och uppmuntra dem att försöka köpa en hink med ben igen, eftersom jag var säker på att deras upplevelse av surhet från personalens sida var en engångsföreteelse. Bla, bla, bla, bla.


Jag har haft många olika arbeten genom åren, vissa inte ens kontorsbaserade, och vissa har jag älskat mer än andra. Vid ett tillfälle, efter ett uppehåll för att skaffa barn, återgick jag till ett kontorsarbete och konfronterades med en dator för första gången, och jag minns att jag pinsamt nog frågade varför mitt skrivande försvann från sidan, eller vad de mystiska symbolerna betydde - ingen av dem hade funnits på min gamla skrivmaskin, som jag kunde utan och innan. Kalkylblad? Inga problem, det är bara att sätta en penna i hålet i pappersguiden och snurra upp mönstret fritt. Kopiering på en mimograffördubblare? Lätt som en plätt.


Jag antar att min poäng är att vi alla har drömmar och att det finns många skäl till att våra drömmar inte uppfylls - ekonomiska skäl, familjeförpliktelser, rädsla för förändringar, att man kanske inte ens vid intervjuer klarar sig, osv. Du kanske inte får ditt drömjobb, men det finns andra saker som du kan bli passionerad av och ditt liv kan gå i en annan riktning.


Du måste lära dig att livet inte är en säng av rosor eller törnen, och någonstans kommer du att hitta något oväntat som engagerar dig, men kom ihåg - det är aldrig för sent att bli den du kunde ha varit.


Author

Marilyn writes regularly for The Portugal News, and has lived in the Algarve for some years. A dog-lover, she has lived in Ireland, UK, Bermuda and the Isle of Man. 

Marilyn Sheridan