Läskigt, eller hur? Speciellt eftersom jag inte pratar om en asteroid som "kanske kan klippa atmosfären och ge oss en fin ljusshow", utan en riktig asteroid. Den sorten som skulle ha sin egen Wikipedia-sida och en beräknad nedslagszon lika stor som Frankrike. Låt oss bara anta att det dröjer tolv månader innan spelet skulle vara över för hela civilisationen. Hur dystert är inte det?

Nu vill Hollywood få oss alla att tro att mänskligheten skulle reagera genom att dra åt samma håll. Regeringar skulle samarbeta, Bruce Willis skulle raka huvudet, slå någon på NASA och rädda oss alla med bara fem minuter till godo. Detta var naturligtvis alltid rent nonsens.

Vad som skulle hända är förmodligen mer så här. Under de första 48 timmarna skulle ingen tro på det. Forskarna skulle hålla en presskonferens med grafer, animationer och en kille med en laserpekare som säger: "Det här är en statistiskt signifikant händelse på utrotningsnivå." Omedelbart skulle någon på sociala medier svara: "Lustigt att den här 'asteroiden' dyker upp just när de vill höja bränsleskatten igen." Inom några timmar skulle det finnas YouTube-videor med titeln "ASTEROID HOAX EXPOSED" med en man med enorma hörlurar som förklarar att stenar inte kan färdas genom rymden eftersom "rymden är en simulering" och asteroidnedslaget är en lögn som planerats av "den djupa staten" och allt är Donald Trumps och Nigel Farages fel.

Regeringar skulle få panik, det skulle hållas krismöten, inte för att stoppa asteroiden, utan för att diskutera vem som får skulden när den till slut slår ner. Amerikanerna skulle anklaga kineserna för att "inte dela med sig av asteroiddata". Kineserna skulle anklaga amerikanerna för att "beväpna rymdstenar". Europa skulle bilda en kommitté för att besluta om vilket teckensnitt som ska användas för offentliga informationsbroschyrer. Den brittiska regeringen skulle omedelbart tillkännage en "robust och världsledande strategi för asteroidberedskap", vilket skulle innebära en (0800)-hjälplinje som inte fungerar och en webbplats som kraschar under trycket från människor som försöker ta reda på om Kent fortfarande kommer att existera. Och sedan, oundvikligen, skulle någon politisera det. Ett parti skulle säga att asteroiden är det direkta resultatet av åratal av underfinansiering av vetenskapen. En annan skulle insistera på att om vi inte hade lämnat EU skulle en gemensam insats från Storbritannien och EU ha kunnat rädda dagen och planeten.

Allmänhetens reaktion skulle delas in i fyra läger. Den första gruppen skulle få panik. Stormarknaderna skulle tömmas på varor inom några timmar, inte på viktiga saker som medicin eller batterier, utan på toalettpapper, prosecco och torkad pasta. Det skulle bli slagsmål om konserverade tomater, någon skulle hamstra quinoa, trots att ingen egentligen gillar det.

Den andra gruppen skulle förneka allt. Dessa människor skulle fortsätta att boka semesterresor och insistera på att "de har förutsagt världens undergång i åratal". De skulle fortfarande planera att åka till Benidorm, som om asteroiden artigt hade gått med på att vänta tills de hade haft sin semester.

Den tredje gruppen skulle tjäna pengar på hela grejen. Influencers skulle filma sig själva gråta in i ringljus. Överlevnadsgurus skulle sälja "Asteroid Ready"-kurser för 499 pund som lär oss hur man bygger en bunker av lastpallar och sedan hoppas. Det skulle finnas hoodies med märket #AsteroidLife tryckt i grått typsnitt. Netflix skulle beställa en dokumentär i sex delar som berättades av någon som viskade dramatiskt om "en sten som förändrade allt". Amazon skulle sälja slut på teleskop så att folk kunde stirra på det som är på väg att döda dem.

Och den fjärde gruppen? De är de mest irriterande. De skulle klaga på att asteroidvarningarna är för alarmistiska eller inte tillräckligt alarmistiska, och att nedslagskartan är förvirrande.

Man skulle kunna tro att med ett år kvar skulle mänskligheten samlas för att försöka stoppa det. Vi har ju trots allt raketer, vi har kärnvapen och vi har till och med Elon Musk, som i åratal har velat skjuta upp något dramatiskt i rymden. Men här är problemet. Att komma överens om hur asteroiden ska stoppas skulle ta minst 11 av de återstående 12 månaderna.

En plan skulle vara att försiktigt knuffa till den med en rymdfarkost. En annan skulle innebära att spränga den helt och hållet. En annan skulle föreslå att man målar den vit för att reflektera solljuset. Någon skulle föreslå "tankar och böner", och Greta Thunberg skulle påpeka, helt riktigt, att asteroiden inte är det verkliga problemet.

Sedan kommer advokaterna. Om vi avböjer asteroiden och den slår ner någon annanstans, vem är då ansvarig? Om den bryts sönder i flera delar och en av dem plattar till Belgien, kommer belgarna att få kompensation? Kan man verkligen stämma en asteroid? Dessa frågor skulle debatteras länge och väl medan asteroiden rusar närmare och närmare i 30.000 miles i timmen.

Så småningom skulle ett uppdrag godkännas. Den skulle överskrida budgeten, vara försenad och delvis bemannas av personer som en gång organiserade Commonwealth Games. Uppskjutningen försenas på grund av att man inte kan hitta en klippbricka och en hård nordlig bris äventyrar säkerheten. När det äntligen lyfter upptäcker någon att en viktig komponent har lagts ut på entreprenad till den lägsta anbudsgivaren och inte överlever vid temperaturer över rumstemperatur. Oops!

Under tiden skulle det normala livet fortsätta på det mest bisarra sätt man kan tänka sig. Folk skulle fortfarande gå till jobbet, fortfarande klaga på trafiken, fortfarande bråka om huruvida elbilar är sämre än dieselbilar när det uppriktigt sagt om nio månader inte kommer att spela någon roll vad du kör eftersom det inte kommer att finnas några vägar kvar att köra på. Det kommer att finnas slutkonserter, slutfotbollsmatcher och oändliga "sista chansen"-turismtillfällen, så att resebolagen kan göra feta vinster som de aldrig kommer att kunna spendera. Vi skulle kunna se Paris innan det förångas, för 6 999 pund. Ryanair skulle ta extra betalt för platser med fönsterutsikt över nedslaget, och asteroiden skulle naturligtvis synas tydligt från Alentejo.

När de sista veckorna bistert närmade sig skulle det bli ett märkligt lugn. Nyhetspresentatörerna ler lite för mycket, väderprognosen verkar lite löjlig med sol i norr och total förintelse i söder på lördag kväll. Jättebra.

På den sista dagen skulle politiker hålla tal om mänsklig motståndskraft. Miljardärer skulle dra sig tillbaka till bunkrar som de i tysthet har byggt i flera år. Alla andra skulle samlas med vänner, familj eller totala främlingar på pubar, stränder eller i trädgårdar och stirra tomt mot himlen. Och när asteroiden till slut kommer farande genom atmosfären skulle det bli en sista, mycket mänsklig, reaktion. Någon, någonstans, skulle titta upp och säga. "Herregud, den är mycket större än de sa att den var."

Och i det korta, spektakulära och slutgiltiga ögonblicket skulle det bli fullständigt klart att världens undergång inte kom med hjältedåd, enighet eller storslagna lösningar. Den kom med argument, inkompetens, fåniga memes och krånglande statliga webbplatser. Mer av ett fall av "Ahh-my-giddy-aunt!" än Armageddon.