Och detta är sant. Nybyggnationen har ökat och det finns nu mer utbud på marknaden än för några år sedan.

Vid första anblicken verkar det som goda nyheter. Fler bostäder borde innebära mer överkomliga priser. Men verkligheten är fortfarande mer komplex. Trots det ökade utbudet är många av dessa bostäder fortfarande utom räckhåll för de flesta familjer.

Och förklaringen finns inte bara på marknaden. Det är också i det sammanhang där det byggs.

Att bygga i Portugal idag innebär en rad kostnader som ofta inte är synliga för utomstående. Långa tillståndsprocesser, avgifter, skatter, finansiella kostnader och osäkra tidsfrister gör att risken för dem som driver fastighetsprojekt är hög. Och denna risk kommer till ett pris.

En byggherre, som är ägare under hela processen, bär kostnader som ackumulerats under åren. Räntor, skatter, administrativa kostnader och förseningar. Allt detta går in i det slutliga priset på huset.

Ställd inför detta scenario blir beslutet nästan oundvikligt. Bygg där avkastningen är som störst. I de mest eftertraktade områdena, i de segment som har störst köpkraft. Inte på grund av bristande vilja att göra annorlunda, utan för att systemet i sig driver på i den riktningen.

Och det är här en punkt som ofta diskuteras lite kommer in i bilden. Statens roll.

I Portugal har staten haft en mycket begränsad närvaro i det direkta främjandet av hyresbostäder eller i strukturerade lösningar som bidrar till att balansera marknaden. Samtidigt är skattebördan i samband med fastighetsutveckling fortsatt hög, vilket minskar utrymmet för att utveckla mer prisvärda projekt.

Om vi tittar på andra sektorer hittar vi intressanta exempel. Inom detaljhandel eller logistik är modellen tydlig. De som investerar i logistikparker eller kommersiella ytor gör det på basis av långsiktiga kontrakt. Hyresavtal på 15 eller 20 år som garanterar förutsägbarhet, stabilitet och avkastning.

Utvecklaren är inte fokuserad på hyresgästens aktivitet. Den fokuserar på fastighetstillgången och dess lönsamhet över tiden.

Frågan som uppstår är enkel. Varför inte tillämpa en logik som liknar den för bostäder?

Om det fanns mer gynnsamma skattemässiga villkor, i kombination med tydliga åtaganden, skulle det vara möjligt att skapa en annan modell. Utvecklare som utvecklar projekt som syftar till långsiktig uthyrning, med skattefördelar i utbyte mot överkomliga hyror och avtalsmässig stabilitet.

Detta skulle kunna skapa ett nytt segment på marknaden. Inte bara hus att sälja, utan hus att bo i med förutsägbarhet. En modell där investeraren har trygghet och den boende har tillgång.

Samtidigt skulle det lätta på trycket på bostadsköpet, som idag för många är det enda alternativet.

Naturligtvis kräver detta visioner och samordning. Det kräver en konsekvent offentlig politik, finansiell stabilitet och effektivare processer. Men framför allt krävs det ett erkännande av att marknaden i sig inte löser allt.

Det vi upplever i dag är inte brist på byggande. Det är en missmatchning mellan vad som byggs och vad som är nödvändigt.

Portugal fortsätter att ha alla förutsättningar för att utvecklas inom detta område. Det finns kapacitet, det finns intresse och det finns erfarenhet. Det som saknas är kanske att bättre anpassa incitamenten.

För i slutändan handlar det inte bara om att bygga mer.

Det handlar om att bygga bättre, med balans, och att se till att tillgången till bostäder inte bara beror på vem som kan betala mest, utan på ett system som fungerar för alla.