Historiskt sett fryser Norra ishavet rakt ut till dess kanter (Kanadas, Grönlands, Rysslands och Alaskas norra kuster) varje vinter — 14 miljoner kvadratkilometer is — och smälter sedan tillbaka till ungefär hälften av området under sommaren därpå. Inte i år.

Sommarsmältsäsongen avslutades den 15 september, med drygt en fjärdedel av vinterisen kvar (3,74 miljoner kvadratkilometer). Det är den näst lägsta någonsin, men normalt skulle istäcket ha börjat expandera igen direkt. Det gjorde det inte i år.

Iskanten norr om Skandinavien och Europa, Ryssland stannade där den var, och isen på Laptevhavet (norr om centrala Sibirien) drog sig faktiskt längre norrut. Det kommer förmodligen att börja frysa snart nu, men det har redan satt igång varningsklockor i hela forskarsamhället.

Men det gör sjöfarten mycket glad. Vid en konferens 2019 i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) International Transport Forum diskuterades gärna utsikterna att isen krymper och gallrar sig så snabbt att fartyg snart kan segla rakt över Norra ishavet i stället för att krypa runt kanterna.

Om havsisen helt försvinner i ett år, kommer den gamla tjocka, fleråriga isen att vara borta under alla senare år. I värsta fall skulle fartyg bara behöva ta sig igenom ny, tunn enårig is även vid Nordpolen, så det skulle inte finnas något behov av isbrytare ens på vintern. Hurra!
Dessa dumma människorna borde inte glädja sig för mycket. De borde skaka av skräck, för ett isfritt Norra ishavet kan vara en händelse som är stor nog att tippa världens klimat till mycket snabbare och oåterkallelig uppvärmning. Det är vad vi verkligen måste vara rädda för: det plötsliga sticket, den ”icke-linjära förändringen” som ger oss in i en värld av problem.

Den arktiska havsisen, i midvinter som täcker ett område som är hälften så stort som USA, är som en gigantisk spegel som reflekterar solens värme tillbaka in i rymden. Ersätt det med öppet vatten som absorberar solens strålar, och du har skapat en gigantisk ny global uppvärmningsmotor som du inte kan stänga av.

Det kan hända nästa år, det kanske inte händer på ytterligare tjugo år, men tåget har redan lämnat stationen. Det är växthusgasutsläpp som orsakar uppvärmningen, men ingen minskning av utsläppen kommer nu att stoppa den: det finns redan tillräckligt med koldioxid i luften för att smälta all havsisen inom överskådlig framtid.

Det skulle vara katastrofalt, så vissa klimatforskare funderar nu seriöst på nästa logiska steg. Arktis värmer tre gånger så fort som resten av planeten, så Dr Hugh Hunt från Centre for Climate Repair vid Cambridge University är beredd att ta det steget.

”Om du hade frågat mig för tre år sen hade jag sagt att jag hoppas att vi inte behöver göra något av den här geoingenjörsskiten. Det är inte vad du skulle vilja göra, men nu kan jag inte se den här situationen gå åt något annat håll. Jag hoppas verkligen att vi gör ordentligt statligt finansierat arbete på hur dessa geotekniska teknikerna fungerar, för så säkert som att ägg är ägg så måste vi göra det.”

Mycket motvilligt skulle Hunt nu vara villig att överväga att placera en aerosol (förmodligen svaveldioxid) i stratosfären över Norra ishavet för att reflektera tillräckligt med inkommande solljus för att hålla den lokala temperaturen nere. Tekniskt sett skulle det vara mindre utmanande än att göra det någon annanstans, eftersom stratosfären över Arktis bara är hälften så hög som vid ekvatorn och befintliga flygplan skulle kunna leverera aerosolen.

Han vet att det finns många frågor som måste besvaras innan detta gjordes. Skulle aerosolens effekter begränsas till den arktiska regionen? Annars skulle du behöva hela planetens samtycke för att göra det, inte bara de åtta medlemmarna i Arktiska rådet (som förmodligen skulle vara för om det var säkert, eftersom de definitivt har en hund med i det här loppet).

Om forskningen visar att det var säkert, skulle Hugh Hunt vara beredd att göra det. ”Det finns något att säga om att man tippar tillbaka Arktis i frysningsläge lite mer för varje vinter än vad det smälter på sommaren. Lite stratosfärisk aerosolinjektion kan knuffa den i rätt riktning.”

Han är inte ensam i den domen. Alternativet är förmodligen mycket värre.


Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer