Jag är ledsen att vara en budbärare av dåliga nyheter, men den nuvarande situationen för pensionärer i Storbritannien är illa nog, men deras inkomster belastas åtminstone inte lika omedelbart av en nedgång i pundets värde. Ett svagt pund utgör naturligtvis en extra börda för pensionärer som bor utomlands, så det nuvarande ekonomiska klimatet har en märkbar inverkan på inkomsterna. Naturligtvis har det funnits stora fördelar med extremt gynnsamma tidigare växelkurser. Men de nuvarande negativa ekonomiska effekterna som orsakas av ett rasande krig i hjärtat av Europa samt de "oavsiktliga konsekvenserna" av skatte- och penningpolitiska ingripanden (som jag skrev om i ett nyligen utgivet nummer av The Portugal News) visar sig nu vara mycket smärtsamma för många pensionerade utlandsboende.

Den extraordinära "dragkampen" som pågår mellan Downing Street och Threadneedle Street har nyligen påverkat många brittiska utlandsboende, särskilt de som är beroende av fasta pensionsinkomster. Marknadsmältan som följde i hälarna på Kwarteng-minibudgeten nyligen fick värdet på indexerade pensioner och investeringar att störtdyka. Eftersom växelkurserna mellan pund och euro samt mellan pund och dollar också blir alltmer ogynnsamma för de utlänningar som fortfarande har GBP-baserade innehav, visar sig detta inte bara vara ett tveeggat svärd, det är dessutom ett mångfacetterat och extremt skadligt Edward Scissor Hands-scenario. När den skenande inflationen räknas in i denna odugliga finansiella gryta ser det mest prekära svärdet av alla, Damokles svärd, alltmer ut som om det besitter ansiktet av en förestående penninglöshet. Det är lätt att förstå att detta är en mycket nervös tid för pensionärer som bor utomlands och som kanske inte har tillgång till kompletterande inkomster.

Det belägrade pundet störtdök nästan som om det skulle straffa Kwarteng för hans 45 miljarder pund i skattesänkningslöften. För marknaderna såg dessa sänkningar ut som desperata åtgärder, eftersom de erbjöd skattesänkningar som till stor del inte var finansierade och därmed förvärrade en redan skyhög skuldbörda. Marknaderna, som blev skrämda av Kwarteng's till synes oförsiktiga finanspolitiska satsningar, blev snabbt röda och varnade omedelbart för att de brittiska räntorna skulle kunna tredubblas till nästa år. Vilda spekulationer i Londons City gjorde att den brittiska valutan föll fritt. Den enda glädjen som kunde skönjas var vid Labourpartiets konferens i Liverpool, där delegaterna uppenbarligen kände sig klart optimistiska (på gränsen till upprymdhet) när Liz Truss mötte några tidiga problem i sitt premiärministerskap. De socialistiska hajarna cirkulerade när de fick upp den tydliga doften av Toryblod.

Såvitt man kan se har Labour inga omedelbara ljusa idéer i rockärmen. Naturligtvis hörde vi det sedvanliga skrikandet mitt i den ideologiskt laddade hornkollisionen. Visst fanns det Labour-löften om att ta oss tillbaka till tidigare skattesystem med 45 pence i toppskiktet, som för övrigt inte fungerade särskilt bra för statskassan (ca 2 miljarder pund). Threadneedle Streets hållning var lika godartad, eftersom många investerare ivrigt väntade på att få höra anfallet från det heroiska BoE-kavaleriet som galopperade huvudstupa över det torra ekonomiska landskapet för att hjälpa till att rädda Storbritanniens misshandlade valuta.

Men inte ens BoE:s kavalleri kunde realistiskt sett komma med löften om ytterligare räntehöjningar så snart efter förbundskansler Kwarteng's minibudget. Att göra det skulle ha flaggat för rungande desperation, skrämt upp marknaden ytterligare och signalerat ett totalt krig mellan Downing Street och Bank of England. Detta skulle ha varit ett värsta misstroendevotum för Trussenomics och gett ännu mer grus i Labourpartiets kvarn. BoE:s penningpolitiska kommittés beslut är inte förrän den 3 november. För nervösa investerare som verkar i detta klimat av turbulens och osäkerhet verkar det datumet vara väldigt långt borta.

Det är uppenbart att Bank of England hoppas att reaktionerna kommer att mildras något i takt med att marknaderna och investerarna smälter konsekvenserna av Kwarteng's minibudget. Men att lämna ekonomin med ett gapande sår, som vittrar under en längre tid medan patienten gnäller vidare i ett uppenbart tillstånd av djup nöd, verkar något barbariskt och oetiskt. Det finns en reell risk att varken BoE eller regeringen kommer att uppfattas som om de tillhandahåller tillräcklig medicin för att hjälpa till att hålla en alltmer sjuk patient på gott humör. Saker och ting kan snabbt gå utför, vilket innebär att passivitet inte är ett alternativ.

Naturligtvis kan ingen av oss realistiskt sett lägga hela skulden för marknadens nervositet på den senaste innehavaren av Eleven Downing Street. En stor del av pundets och eurons senaste svaghet beror på den allt starkare amerikanska dollarn. Men dollarstyrkan ensam förklarar inte pundets snabba nedgång efter Kwarteng's uttalande. Det finns definitivt några brittiska inhemska faktorer som spelar in här.

Storbritanniens image som en pålitlig allierad för globala investerare ser nu ut att vara på en historiskt låg nivå. När en valuta väl har fått en rejäl nedgång är det sällan lätt att stoppa vanorna hos panikslagna handlare som är i full utförsäljning. Med Kwarteng som lovar ännu fler skattesänkningar i en budget som kommer att följa senare i år reagerade marknaderna, som redan är stressade över läget för de brittiska statsfinanserna, negativt. Det verkade olämpligt för nummer elva att underblåsa oron med tal om ännu fler skattesänkningar medan finansmarknaderna fortfarande är i ovisshet om hur BoE kan komma att reagera. Spänningen kring en utlovad "akut" (och betydande) räntehöjning (utöver den senaste höjningen med 0,5 %) avvärjdes snabbt när BoE presenterade den som ett uttalande om framtida avsikter.

På andra sidan dammen förutspår analytiker att situationen för Sterling bara kommer att förvärras. Vissa identifierade att den politiska bakgrunden för pundet är "giftig" och att den brittiska valutan därför kan komma att hamna i ännu hetare vatten. Amerikanska finansiärer kan bara se en riktning för de brittiska räntorna, och vissa räknar med att de brittiska basräntorna kommer att nå 7 % nästa år. Få i Amerika tror att Kwarteng strategi kommer att öka den ekonomiska tillväxten, men att den i stället kommer att innebära en rejäl prislapp för statskassan. Trussenomics kan mycket väl komma att förvärra det inflationstryck som redan nu sliter sig igenom den brittiska ekonomin.

Threadneedle Street stannade alltså för en akut räntehöjning. Investerarnas spekulationer är dock fortfarande livliga och berättelsen kommer sannolikt att vässas av chansen att BoE ännu kan tvingas sätta in tungt artilleri långt före det planerade mötet den 3 november. Till och med de mest duvaktiga ekonomerna tror att ledamöterna i MPC kommer att fortsätta att tala hårt om ytterligare räntehöjningar, vilket i sin tur skulle kunna stärka Sterling något. Bankens hökaktiga chefsekonom, Huw Pill, är den som mest sannolikt kommer att tala om förestående räntehöjningar.

Det sägs att en vecka är en lång tid i politiken. För närvarande ser till och med en dag ut som en evighet i ekonomins värld. Tanken på att BoE skulle tillbringa flera veckor med att sitta på staketet som järnvägsbarnen medan ett snabbt ekonomiskt tåg iväg på väg mot buffertarna är förmodligen för fåglar.

Vi får vänta och se, men jag tror på betydande brittiska räntehöjningar. Den stora frågan är om Sterling kommer att reagera.

Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes