På 1600-talet var den mest betydelsefulla bindningen mellan Portugal och England giftermålet 1642 mellan Katarina av Braganza , dotter till kung João IV och drottning Luisa, och kung Karl II . Med henne följde en hemgift av magnifika proportioner, inte bara på grund av dess monetära innehåll (den första guinea slogs av det kungliga myntverket av portugisiskt guld) utan också för att den överlät fästningarna Tanger och Bombay till England och gav fri handel med många andra portugisiska besittningar, där engelska handelsfamiljer gavs samma boendestatus som portugisiska medborgare.I gengäld stationerades fyra regementen - två kavalleriregementen och två infanteriregementen - i Portugal och en skvadron på tio krigsfartyg sattes in för att skydda handelsfartygens sjövägar.Dessa trupper förstärkte de portugisiska styrkorna och vann en rad skärmytslingar och slag vid gränsen mot spanjorerna: det första var vid Ameixial i juni 1663, som snart följdes av återerövringen av Evora. I juli 1664 föll en del av den spanska provinsen Salamanca i portugisernas händer, och ett år senare slogs en stor spansk styrka i slaget vid Montes Claros.

Restaureringen av de engelska och portugisiska monarkierna hade gått försiktigt framåt i båda länderna och tonvikten låg på expansion av världshandeln och kolonisation. I Portugal finansierades detta till stor del av de nykristna som, tillsammans med protestanterna, nu åtnjöt frihet från den spanska inkvisitionens förföljelser.Men denna stämning förändrades i och med ett fredsavtal mellan Portugal och Spanien som slutligen slöts i Lissabon den 13 februari 1668, då den vacklande spanska habsburgska dynastin gav överhöghet åt det härskande huset Braganza.Portugals framtida kung Pedro II (1668-1706) skrev under som prinsregent för sin oförmögne bror kung Afonso VI (1656-68), drottning Mariana av Österrike skrev under som regent för sin unge son, kung Carlos II, och Edward Montagu, i egenskap av Karl II:s ambassadör, medlade i processen.

För Spanien innebar fördraget från 1668 en välsignad befrielse från krigets tärande kostnader och möjligheten att få större inflytande genom handel. För Portugal fanns det nu möjligheter att förvärva de kunskaper och politiska idéer som hade utvecklats i Frankrike, England och Holland och att använda sig av impulsen från ett ökande flöde av rikedomar från Brasilien .

Även om Pedro nominellt var regent blev han i praktiken monark genom att 1) internera sin mentalt instabila bror Afonso, först hos Azorernas guvernör och senare i en svit rum i palatset i Sintra, 2) slå ner försök till uppror av grupper av unga, rufsiga adelsmän och 3) gifta sig med drottning Maria-Francisca efter att hon från Rom fått en påvlig annullering av sin misslyckade förening med Afonso.Han ärvde sin mors, drottning Luisas, skarpsinnighet och hans 38-åriga regeringstid präglades av noggrann diplomati som undvek konfrontationer med de centraleuropeiska makternas splittrade ambitioner, men 1701 ingick han ett fördrag med Ludvig XIV av Frankrike som utökade Portugals markinnehav i Brasilien och Guinea och utlovade annektering av städerna Badajoz och Alcantara i gengäld för stöd till bourbonernas anspråk på den spanska tronföljden.På grund av det engelska (och nederländska) stödet för de österrikiska habsburgarnas anspråk gjorde detta fördraget oförenligt med de tidigare allianser som ingåtts med England och Portugals ställning blev ohållbar när de tre allierade förklarade krig mot Frankrike i maj 1702.

Far och son-diplomaterna John och Paul Methuen förhandlade med Pedro II om en försvarsallians i maj 1703 där England skulle fortsätta att garantera sitt militära stöd mot Spanien och de allierade skulle använda Portugal som bas för sina arméer på totalt 40 000 kavallerister och infanterister under ledning av ärkehertig Karl av Österrike och med stöd av portugisisk gränsmilis.Det följande fälttåget var hårt utkämpat, men på våren 1706 intog de allierade Madrid för att sedan dra sig tillbaka när vintern kom och de franska och spanska försvararna återvände. Samtidigt dog Pedro II och efterträddes av João V - 17 år gammal - som hade fått en god utbildning och som genast gifte sig med prinsessan Ana Maria av Österrike.

João V regerade fram till 1750 och blev mäktigare och rikare för varje år som gick. Han sägs ha sagt: "Min farfar var skyldig och fruktade; min far var skyldig; jag är varken rädd eller skyldig". Produktionen av guld i Minas Gerais i Brasilien ökade exponentiellt, och i teorin var en femtedel av guldet avsett för den portugisiska statskassan. När diamanter upptäcktes 1728 tycktes den rikliga potentialen för ett framgångsrikt kungadöme vara säkrad. De ekonomiska svårigheter som kriget medförde hade avslutats genom det fredsavtal som undertecknades mellan den stora alliansen och Frankrike 1712.Eftersläpande militärlöner upphörde, statliga byggnader befriades från inteckningar och renoverades, universitet och institutioner fick nya storslagna bibliotek och större delen av nationen började känna sig välmående.Det rådde allmän enighet om att undvika krig även mot islam och João V lyckades hålla sig borta från europeiska nationella rivaliteter och återupprättade påvens förtroende för det katolska portugisiska etablissemanget genom att utnämna kardinaler och präster till civila statliga befattningar.

João V dog 1750 och efterträddes av den ineffektiva José I och 1777 av den mentalt instabila Maria I som abdikerade 1799.Men den dominerande figuren under denna senare period var Sebastião José de Carvalho som, efter att ha vunnit det kungliga förtroendet, först blev utrikesminister och sedan statsminister med titlarna greve av Oeiras och markis de Pombal.Mycket har skrivits om hans kraftfulla och ibland hänsynslösa kontroll av den portugisiska politiken och om hans återuppbyggnadsprogram som följde på jordbävningen i Lissabon på Allhelgonahelgen 1755, då England skickade hjälpsändningar till ett värde av 100 000 pund.Men det som oroar alliansen är att Pombal senare inledde en politik som innebar att staten deltog i den utländska handeln genom att skapa en rad företag i vilka han själv var verkställande direktör.Detta innebar tullar för att utrota smuggelgods, tullar för att skydda den portugisiska textil- och gruvindustrin och en strängare kontroll av mark som kunde köpas av utlänningar - särskilt de engelska köpmännen vars familjer hade varit bosatta i århundraden. Hans kapitalism och absolutism var så allvarlig att han kallades för den portugisiska versionen av Frankrikes solkung Ludvig XIV !

I del 5 kommer vi att undersöka de anglo-portugisiska alliansernas historia från 1800 till modern tid.