I synopsis till romanen står det "en mammas känslomässiga resa, som tar henne genom svek, främlingskap och hjärtesorg, till en resa som präglas av hopp, förlåtelse och lösning". När Junes ex-make kidnappar deras nioåriga son Marcus i Kanada och återvänder med honom till Schweiz tar det hjärtesorgen till en helt ny nivå.Efter att ha följt efter dem till Schweiz, och utan något avtal om bortförande mellan Kanada och Schweiz (Haagavtalet trädde i kraft först 1983), får June reda på att Andreas, hennes exman, har fått vårdnaden om deras son. Den unga mamman står nu inför ett annorlunda liv, ett liv med regler och främlingskap när hon försöker att finna sig tillrätta i ett nytt liv. Efter flera omtumlande år av besvikelse, outgrundlig kärlek och självupptäckt återvänder June till Schweiz för att leva och finner en väg till försoning och självupptäckt och en ny kärlek på vägen. Så småningom börjar hon ett nytt liv tillbaka i Kanada med sin nya man, och hennes son följer efter som ung man, och en djup och varaktig relation skapas med honom som fortsätter än idag."

June berättade att hon "har bott i Algarve i fem år och flyttade hit för att komma närmare sin son som bor i Schweiz." Hon började skriva den här boken "för tre år sedan, men skrivprocessen tog 18 månader." Hon berättade också att hon "alltid har skrivit, men att det var en extremt svår resa att skriva om sin personliga historia och att det var en resa som hon behövde skriva för sin son och för sig själv"."Hon förklarade vidare att hon "behövde lugn och ro för att skriva och att hon alltid var rädd för att skriva sin historia" och "inte kunde ta itu med det", men att det som verkligen fick henne att skriva romanen var att hon för tre år sedan mådde mycket dåligt och var tvungen att genomgå en operation, och att det verkligen påverkade henne att bestämma sig för att ta steget och skriva dessa memoarer och att fullfölja sina drömmar.

June berättade för mig att "pandemin faktiskt hjälpte henne att fokusera på sitt skrivande eftersom hon kände att hon behövde skriva färdigt och att om hon lade ner det visste hon att hon inte skulle ta upp det igen, så hon hittade sitt flöde och skrev åtta till tolv timmar om dagen."Jag frågade June vad läsarna kan hoppas få ut av att läsa hennes memoarer och hon berättade vänligt att hon tror att man aldrig ska ge upp och att det är viktigt att fullfölja och ta risker i sitt liv och inte ångra sig. Att skriva den här boken var en stor risk för mig och jag brydde mig bara om min sons reaktion på berättelsen." "Förlåtelse är också en stor sak för mig och att följa sina drömmar men framför allt vikten av familjen och att tillbringa så mycket tid tillsammans som möjligt, jag har kunnat resa med min son och arbetat hårt för att bygga upp en bättre relation med min son och vi har kommit varandra väldigt nära efter dessa traumatiska prövningar i våra liv."

Vidare: "Att möta sina rädslor är viktigt och 'jag tror att ett av de mest betydelsefulla ögonblicken när jag skrev dessa memoarer och delade med mig av historien är hur mycket lättare det är att möta det man är rädd för än att hålla det dolt och ignorerat. När det är i ögonblicket och ut ur mörkret blir det mindre skrämmande och ändligt. När rädslorna förblir i mörkret förblir de oändliga. Jag kände att jag behövde gå dit, annars skulle jag inte överleva det och det kommer att styra mig för alltid. Jag gick till denna mörka plats och drog sanningen ut i ljuset. Sedan skrev jag mina känslor så gott jag kunde om det som hände för så länge sedan - rått, obearbetat, opartiskt allt om vårdnaden, bortförandet, alienationen, tragedierna, särskilt förlusten av min son. Jag visste att jag var tvungen att möta det rakt på sak - att återuppleva varje ögonblick, varje känsla. Jag accepterade den negativa energin och släppte den sedan en efter en. Och ur den började jag känna mig bättre och mer självsäker. Jag var mer beslutsam än någonsin att denna kraft inte längre skulle kontrollera mig. Under processen med att skriva den här boken minskade den långsamt och blev ett varmt, inbjudande ljus, en fyr av hopp och kärlek."

June är stolt över sin bok och bekräftar att hon "inte ångrar en enda sak hon har skrivit och att det har varit det bästa att skriva den här boken eftersom den har gjort det möjligt för henne att sluta sår och bekräfta sin erfarenhet och nu kan både hon och hennes son läka från det förflutna." Den här boken har fått de mest positiva recensionerna av hennes bok och läsarna har sagt att de har följt alla känslor och det har verkligen berört henne. När det gäller framtiden och vad vi kan förvänta oss av June är att hon har börjat skriva uppföljaren till "I Heard the Alps Call His Name", på grund av populariteten, och förklarar att "det är en mindre djup roman och det är en mycket lättare läsning och handlar om livet efter bokens slut och den följer hennes och hennes sons liv efteråt och det positiva i den resan." Hon planerar också att göra en boklansering runt julen i Schweiz och i Kanada i sommar.

När det gäller framtiden och vad vi kan förvänta oss av June är att hon har börjat skriva uppföljaren till "I Heard the Alps Call His Name", på grund av populariteten, och förklarar att "det är en mindre djupgående roman, efter att den följer hennes och hennes sons liv efter slutet." Romanen finns tillgänglig på Amazon, Kindle och den säljs också på Jolly's Restaurant, Alvor samt på campingplatsen. Junis nästa mål är att romanen ska finnas tillgänglig i lokala bokhandlar, så håll utkik efter den. Mer information finns på Junis webbplats www.Junebugmjorgensen.com eller på liknande sätt på hennes Facebook-sida genom att söka på June Jorgensen.


Author

Following undertaking her university degree in English with American Literature in the UK, Cristina da Costa Brookes moved back to Portugal to pursue a career in Journalism, where she has worked at The Portugal News for 3 years. Cristina’s passion lies with Arts & Culture as well as sharing all important community-related news.

Cristina da Costa Brookes