Israels premiärminister Binyamin Netanyahu flög verkligen in till Saudiarabien för att tillbringa några timmar med kronprins Mohammed bin Salman och USA:s utrikesminister Mike Pompeo.

Vi är skyldiga denna kunskap till den oumbärliga journalistiska resursen, flygspårningswebbplatserna. De avslöjade att det privata planet Netanyahu vanligtvis chartrar för hemliga besök utomlands avgick från Tel Aviv och flög till Neom i Saudiarabien, tar fart för returflyg tre och en halv timme senare.En gång i tiden skulle detta ha varit huvudnyheter runt om i världen. ”USA:s supermakt och oljerika Saudiarabien träffas med en kritisk israelisk ledare för att skära upp Mellanöstern”, eller något i den riktningen. Medan detta ”toppmöte” i dag, om man kan kalla det så, knappt uppmärksammas.

Netanyahu är verkligen förbryllande, men det är korruptionsanklagelser han slåss mot, inte en utländsk fiende. Pompeo är en snart arbetslös politiker som polerar upp sitt CV för en senatorisk nominering 2022 eller den republikanska presidentnomineringen 2024. Prins Mohammed bin Salman är fortfarande i praktiken Saudiarabiens diktator, men det skär inte längre mycket is i resten av världen. Mötet var meningslöst.

En del av denna kollaps i relevans är tillfällig. Netanyahu kommer till slut att hamna i fängelse eller gå i pension, men Israel kommer fortfarande att vara den dvärgsupermakt som omger Mellanöstern militärt.

Pompeo och hans arbetsgivare kommer snart att vara borta, och Förenta staterna kommer att återfå en del av sin tidigare ställning som ”världsledare”, åtminstone en stund.

Men Saudiarabien kommer aldrig tillbaka som en mover och shaker. Nedgången är permanent, eftersom ”oljerika” är en fras avsedd att bli så föråldrad som ”kolkopia”. Oljeintäkterna från de arabiska producenterna har minskat med mer än två tredjedelar, från 1 biljon dollar 2012 till bara 300 miljarder dollar i år, och den kommer aldrig upp igen.

Nedgången hittills har främst drivits av en kraftig nedgång i oljepriserna — efterfrågan steg stadigt, men oljeproduktionen steg stadigt snabbare — men nu sker även en absolut kollaps i efterfrågan.

I takt med att klimatnödsituationen fördjupas byter motorfordon (som står för hälften av all oljeanvändning globalt) till el i stället. Storbritannien och Frankrike har nu åtagit sig att upphöra med all försäljning av nya bilar med förbränningsmotorer till 2030, vilket innebär i praktiken att ingen där kommer att köpa en ny bensinbil efter 2025. Många andra länder har eller debatterar liknande åtgärder.

Så vad händer med ett land som Saudiarabien, där fyra femtedelar av statsbudgeten kommer från oljeintäkter? Budgetnedskärningar sker naturligtvis redan, men intäkterna kommer att fortsätta att minska. Dessutom växer befolkningen i nästan alla oljeproducerande Gulfstater fortfarande snabbt.

Vid något tillfälle kommer dessa två rader i diagrammet att korsas på ett politiskt destabiliserande sätt. Om Saudiarabien och de mindre oljestaterna från Gulfområdet fortsätter att spendera enorma summor pengar på vapen, till synes för att skydda sig mot Iran, kommer linjerna att korsas lite tidigare, men i vilket fall som helst är det bara en tidsfråga.

Den extraordinära stabiliteten i dessa stater — inte en enda regimförändring i de sex ”oljerika” monarkierna på den arabiska halvön under de senaste femtio åren — har helt och hållet byggts på de traditionella härskarnas förmåga att köpa undersåtsernas medgivande. När rikedomen går, så gör stabiliteten det också.

Den arabiska halvön har i korthet varit ett stort maktcentrum endast två gånger i världshistorien: en gång i 632-661 CE, varefter huvudstaden i det tidiga islamiska imperiet flyttade till Damaskus, och en gång från 1973 fram till idag — men inte mycket längre.

Även Saudiarabiens enhet, som infördes med våld för mindre än ett sekel sedan, kanske inte överlever övergången. De dominerande kraftcentrumen i Mellanöstern efter olja kommer att vara exakt där de befann sig under de flesta av de senaste tusen åren: Turkiet, Iran och Egypten. Och vid något tillfälle under de senaste tusen åren har någon av dessa tre makter kunnat samarbeta länge.

De har vissa saker gemensamt: islam (även om det är i två olika och allmänt fientliga versioner), relativt moderna, halvindustrialiserade ekonomier (Turkiet mest, minst Egypten) och omkring 100 miljoner människor vardera.

Men de är uppdelade efter språk (turkiska, arabiska och farsi har ingenting gemensamt utom lån-ord), avstånd (huvudstäderna är mer än 2.000 km. isär), och genom historia och politik. Egypten erövrades ibland av en av de andra två, men det räknas inte som samarbete.

Man kan alltså hävda att ”Mellanöstern” i sig håller på att försvinna som ett meningsfullt begrepp. Ingen stor förlust, egentligen.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer