Det styrdes av arga landsbygdsfanatiker som plågade lokalbefolkningen med sina vansinniga regler för korrekt "islamiskt" beteende, men det var ingen militär eller diplomatisk prioritet för någon.

Det är på väg att återgå till denna isolerade och isolationistiska tillvaro. Varken då eller nu har talibanerna ens en utrikespolitik. De är mer som en franchiseverksamhet vars olika delar delar vissa grundprinciper - t.ex. att utlänningar, kvinnor och demokrati är dåliga - men vars medlemmar i första hand är inriktade på lokala frågor och personliga ambitioner.

Detta är inte första gången som landet befinner sig i en sådan här röra, och det enda användbara som de nuvarande utländska inkräktarna kan göra på sin väg ut är att erbjuda en fristad utomlands till så många som möjligt av de afghaner som litade på deras löften. Det kommer säkerligen inte att vara mer än tio eller tjugo procent av dem som förtjänade deras skydd.

Ryssarna och amerikanerna delar skulden för denna katastrof. Det är svårt att tro att ett oinvaderat Afghanistan skulle ha kunnat utvecklas fredligt till ett välmående demokratiskt samhälle med lika rättigheter för alla, men "oinvaderat" är det enda tillstånd i vilket det kan tänkas ha närmat sig det målet.

Det fanns en grogrund för en sådan lokalt ledd moderniseringsprocess i samband med störtandet av kungen 1973 och utropandet av en afghansk republik. Andra stater med muslimsk majoritet har lyckats med denna övergång - Turkiet gjorde det till exempel, trots sin nuvarande regering - men det afghanska försöket lyckades inte.

Våldsamt motstånd från traditionella sociala och religiösa grupper började genast, och den vacklande nya republikanska regimen störtades 1978 genom en blodig militärkupp. De unga officerare som tog makten var marxister som införde ett radikalt reformprogram.

De gav kvinnor rösträtt och lika tillgång till utbildning, genomförde jordreformer och angrep till och med religionens roll. År 1979 stod den marxistiska regimen inför en massiv revolt i konservativa landsbygdsområden, och en fraktion bad om sovjetisk militär hjälp.

Det dödliga kommunistledarskapet i Moskva gick med på det, och 100 000 sovjetiska trupper gick in i landet. Det efterföljande kriget ödelade landet i ett decennium - med stor hjälp från USA.

"Dagen då Sovjet officiellt gick över den (afghanska) gränsen skrev jag till president Carter: Vi har nu möjlighet att ge Sovjetunionen dess Vietnamkrig", sade USA:s tidigare nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Han började omedelbart skicka pengar och vapen till landsbygdsrebellerna som senare blev talibanerna.

Det tog tio år, 40 miljarder dollar i hemligt amerikanskt militärt bistånd och omkring en miljon döda afghaner, men 1989 tvingade talibanerna och deras olika islamistiska rivaler ryssarna att dra sig tillbaka. Kort därefter kollapsade Sovjetunionen, och Brzezinski tog på ett arrogant men osannolikt sätt på sig äran för det.

"Vad är viktigast för världshistorien?" frågade han: "Talibanerna eller Sovjetimperiets kollaps? Några upprörda muslimer eller befrielsen av Centraleuropa och slutet på det kalla kriget?" I själva verket var Sovjetunionen på väg att kollapsa ändå, men de "upprörda muslimerna" visade sig vara ett ganska stort problem.

Talibanerna tog makten i Kabul 1996 efter ett långt krig mellan de olika islamistiska grupperna och styrde större delen av landet på ett dåligt och brutalt sätt i fem år. Sedan missbrukade en arabisk islamist vid namn Osama bin Laden talibanledaren Mullah Omars gästfrihet genom att inleda attackerna mot Förenta staterna den 11 september 2001.

Bin Laden kanske inte ens hade berättat för Mullah Omar om attackerna i förväg. Principen om "behov av att veta" för hemliga operationer talar emot det, liksom möjligheten att Mullah Omar kan ha förbjudit attackerna eftersom han inte ville bli invaderad.

En amerikansk invasion var oundviklig efter den 11 september 2001 eftersom någon spektakulär vedergällning var politiskt nödvändig. Det ledde till ytterligare tjugo års krig: talibanerna mot ytterligare en grupp utlänningar som inte förstod så mycket om landets senaste historia och varför den gjorde lokalbefolkningen djupt misstänksam mot "hjälpsamma" utlänningar.

Till och med nu inser inte amerikanerna hur nära de har återskapat den sovjetiska erfarenheten i landet. Det slut som nu utspelar sig var förutbestämt från början, även om det har tagit dubbelt så lång tid att komma fram eftersom Förenta staterna är mycket rikare än Ryssland. Trots detta kommer följderna att bli desamma.

Talibanernas olika fraktioner kommer att splittras, främst på etniska grunder, och ett nytt inbördeskrig av osäker längd kommer att följa. Vinnarens styre kommer att vara lika grymt och godtyckligt som förra gången. Och resten av världen kommer snabbt att förlora intresset, eftersom Afghanistan inte kommer att utgöra något allvarligt hot mot någon annanstans.