Deep Purple har sålt mer än 100 miljoner album, och arenor har sålts ut i årtionden över hela världen. De legendariska hårdrockarna Ian Gillan, Roger Glover, Ian Paice, Steve Morse och Don Airey fortsätter att inspirera fans världen över med sin enorma repertoar.

Deras enormt framgångsrika senaste album "Whoosh!" kom ut förra året och anses vara ett av de mest mångsidiga albumen i Deep Purples historia.

De har nyligen tillkännagivit "Turning to Crime", som kommer ut den 26 november, ett album med versioner av låtar från artister som Bob Dylan, Fleetwood Mac och Bob Seger.

De startar 2022 med en mycket efterlängtad turné för sitt21:a studioalbum och de är mer än redo att ge sig ut på vägarna igen och fira sin musik med fansen. Det var fantastiskt att få tala med Deep Purple's Ian Gillan om vad våra läsare kan förvänta sig av Lissabonkonserten nästa år och mycket mer!

The Portugal News: Hur känner bandet inför att uppträda i Lissabon nästa år?

Ian Gillan: "Vi har uppträtt i Portugal ganska ofta genom århundradena, men jag tror att den senaste gången var 2017, tror jag. Jag vet inte hur bandet känns ännu eftersom vi inte har varit tillsammans ordentligt på två år, så allt detta kommer att bli väldigt spännande; det kommer att explodera av energi, det vet jag med säkerhet!"

TPN: Vad kan våra läsare förvänta sig av konserten i Lissabon och setlistan?

IG: "Det är svårt att säga, men vad jag kan säga är detta, vi släppte vårt album "Whoosh!" förra året och vi har inte framfört några av låtarna live på scen och jag förväntar mig att det kommer att finnas ett par låtar därifrån och det nya albumet "Turning to Crime" kommer nästan oundvikligen att vara med i showen så vi kommer att klämma in dem på något sätt. Självklart låtar från det nya albumet och de inte så nya albumen. Det finns en ganska stor ansamling av låtar redan från 1969 och det är mycket svårt att bestämma sig för repertoaren för konserterna, men man måste hela tiden hålla showerna fräscha och hålla en balans eftersom man inte vill trycka ner alla nya låtar i halsen på folk, de vill höra de gamla låtarna liksom improvisationen. Jag menar att 25 procent av vår show består av jamming och det är det som våra fans känner oss för. Så, en blandning av gammalt och nytt. Allt är roligt och ibland vet vi inte vad setlistan är förrän strax före en spelning eller så bestämmer vi oss spontant på scenen."

TPN: Vad var inspirationen bakom "Turning to Crime" och att producera det kommande albumet?

IG: "Vi brukar sitta och skriva och musiken bara kommer till oss och när vi har fått nog gör vi ett album och det är i stort sett så det alltid har fungerat. Problemet är att med karantänen och inlåsningarna är det mycket svårt att få ihop bandet fysiskt. Steve, vår banjospelare, bor i Amerika, Roger, vår basist, bor i Schweiz och de andra killarna bor i England, så det var en stor militär operation att ha repetitioner och vi måste vara tillsammans för att skriva och inte nödvändigtvis för att uppträda, eftersom vi nu har upptäckt, som alla andra har gjort, att man kan göra det digitalt och på distans. Det var vår producents idé att göra "Turning to Crime" och vi har alltid gjort covers, de tre första stora hitsen för Deep Purple var 1968/1969 som var Hush, Kentucky woman, River Deep, de var enorma hits i Amerika och vi har framfört dem på scen men aldrig producerat ett album med covers. Urvalet var en mycket viktig del av processen, vi gjorde en lång lista tillsammans med vår producent Bob Ezra och pratade om den och gjorde en kort lista och gick igenom idéer och sedan började vi arbeta med dem." Humoristiskt tillägger han att "inte ett enda av mina förslag användes på albumet, men det är okej eftersom låtarna som valts ut är fantastiska! Det svåraste var inte att göra albumet, utan att bestämma sig för att göra det och bestämma sig för repertoaren."

TPN: Finns det något särskilt spår på "Turning to Crime" som sticker ut eller ett som ni är glada över att framföra live?

IG: "Egentligen finns det tre, fyra eller fem... "7 and 7 is" har redan släppts och är öppningsspåret och det är en låt jag älskar och brukade framföra på 60-talet i ett band som hette Episode Six. Jag älskar också en låt som heter "Rockin' Pneumonia And The Boogie Woogie Flu" som är så rolig och jag är glad att få sjunga den live. En annan låt är en gammal Ray Charles-låt med ett Quincey Jones-arrangemang, Don har förvandlat den till ett magiskt stycke bluesjazz och den är så rolig och heter "Let The Good Times Roll" och dessa tre låtar är de som jag skulle välja att framföra på scen."

TPN: Jag skulle vilja ta dig tillbaka till den första spelningen du någonsin spelade; hur kändes det att uppträda live för första gången?

"Den första spelningen jag någonsin spelade var på en kyrklig ungdomsklubb i västra London och vi frågade om vi kunde använda det bakre rummet där de förvarade bordtennisbordet och stolarna, så att vi kunde öva och ungdomsklubbens ledare sa "men".Ni måste betala" och jag sa "Vi har inga pengar" och han sa "Ni behöver inte betala i pengar, betala med en prestation så om ni övar här under veckan måste ni uppträda på lördagskvällen"."Så jag tror att om vi bara hade övat hade vi kanske aldrig börjat, men det faktum att vi tvingades gå upp på scenen drev oss framåt. Att gå upp på scenen var bara skrämmande och spännande på samma gång. Utrustningen var jättekul, PA:n var faktiskt min pappas bandspelare och han köpte en uppsättning trummor till mig som var Frälsningsarméns bastrummor och som rullade över scenen när ljudet började och jag hade ett primitivt trumset, det var helt enkelt jättekul, men det fick mig att börja och som du märkte du inte riktigt att folkmassorna ökade. Jag gick med i ett annat band och vi hade lite framgång men sedan började folkmassorna komma in, vi var fortfarande på klubbar som blev fullsatta och spänningen började byggas upp och sedan köpte vi ett band och vi började resa lite och gradvis började vi spela i balsalar, på universitet och teatrar.

Jag gjorde min första professionella turné med Dusty Springfield 1965, vilket var helt fantastiskt, det var så spännande och det byggdes bara upp därifrån. Jag lärde mig mycket av de äldre musikerna och de människor jag arbetade med i området, musiken var verkligen på gång vid den tiden och blev internationell också så jag hade mycket tur och jag hade en fantastisk manager i början, som tog hand om oss i fem år och som hette Gloria Bristow, hon lärde mig mycket och om professionalism och jag lärde mig mycket av Dusty också."

Author

Following undertaking her university degree in English with American Literature in the UK, Cristina da Costa Brookes moved back to Portugal to pursue a career in Journalism, where she has worked at The Portugal News for 3 years. Cristina’s passion lies with Arts & Culture as well as sharing all important community-related news.

Cristina da Costa Brookes