Min womblesque byte av strandskatter var ganska imponerande förutom ett stort problem. Det mesta bestod av hemskt plastavfall.

Jag har nyligen lärt mig att det finns människor som lever av att strandforska. Det är vad man kallar upcycling! Dessa människor kan bokstavligen gå ut och samla in föremål som absolut inte är till någon nytta eller prydnad för vare sig människor eller djur och sedan skickligt förvandla dem till något underbart hantverksmässigt och önskvärt. Jag önskar bara att jag var lika smart och fantasifull.

Ärligt talat gav mitt strandfynd inte mycket av något som någonsin skulle kunna betraktas som något som helst önskvärt eller användbart. Det mesta av min hemskhet var bara en massa skadlig plast. Det fiskförstörande skräp som vi "vanliga människor" så slarvigt har "lämnat efter oss" är långt ifrån att på något sätt vara användbart eller önskvärt. Men det har gett mig ett mycket brutalt uppvaknande.

Låt oss kortfattat titta på mitt hemska byte av fasor:

En blekt gul ADDIS-plasthink - utan handtag. En gammal colaflaska med en blek kinesisk etikett. En halv gummifotboll (som jag svär att jag förlorade 1973). En trasig blå byggarbetarhjälm med en krabbklor fast i den. En fem gallon plastoljetunna i Castrol GTX-grön färg som innehöll någon sorts mystisk gung (som uppenbarligen inte undersöktes utan kastades mycket försiktigt). Jag hittade också massor av snabbmatsförpackningar av polystyren.

Jag tror att ni redan har fått en ganska dyster bild av detta?

Som den framlidne, store Sir Bruce Forsyth skulle ha sagt. "Gjorde han inte bra ifrån sig?" Det beror på att jag hittade alla dessa otäcka saker på ungefär 40 minuter. Men till skillnad från Brucey's byte av Generation Game-prylar var min samling av avskyvärda saker helt fruktansvärt dålig. Mer än äckligt.

Problemet med plast

Vi vet alla att plastföroreningar i havet numera är ett globalt problem. I princip gäller att där det finns många människor kommer det att finnas en hel del plastskräp. Och nu visar plastskräp sitt fula tryne även i områden i världen där det inte finns några människor alls. Avlägsna platser som Marianergraven eller djupt under det arktiska istäcket.

Enligt en färsk rapport "läcker" över 200 000 ton plast ut i Medelhavet varje år. LÄCKT? Ursäkta, men 200 000 ton är knappast en läcka? Det är en riktig, fullständig översvämning av monstruösa sopor. Termen "läckage" antyder något långsamt och kanske till och med kontrollerbart. Långt därifrån! Att 200 000 ton "läcker" ut i Medelhavet är faktiskt skrämmande, skamligt och i slutändan till och med katastrofalt.

Uppskattningar visar att Egypten är en av huvudkällorna till denna tysta Medelhavskatastrof. Men det kommer från alla länder som gränsar till Medelhavet. Tusentals ton plastskräp rinner nedför den mäktiga Nilen från andra afrikanska länder (liksom från Egypten självt) och hamnar så småningom i Medelhavet. Siffrorna är verkligen häpnadsväckande. De visar på katastrofens enorma omfattning. Ännu värre är att siffrorna verkar öka snarare än minska, vilket är en ännu mer allvarlig tanke.

Denna skandal har pågått i årtionden. Jag har alltid bott nära kusten och jag har i mer än 25 år märkt den ständigt växande mängden plastavfall som blåser över gruset och samlas på stränderna. Likt den gradvis kokta grodan vaknar nu folk upp till det. Låt oss bara hoppas att det inte är för sent.

Mikroplaster, ett enormt problem

Hittills har jag bara nämnt det som är omedelbart synligt. Det största potentiella hotet ligger i de saker som vi inte så lätt kan se. Mikroplaster.

Problemet ligger i den enorma mängd som nu finns i den naturliga miljön. Vissa uppskattar att Medelhavet har över en miljon ton mikroplaster i och omkring sina vatten. Det är allvarligt.

Vår användning av plast i vardagliga föremål och industriella processer har lett till att en enorm flodvåg av material som bryts ned mycket långsamt har kommit in i vår miljö och även i vår livsmedelskedja. Eftersom plast bryts ner till ytterst små partiklar (< 5 mm i diameter) är konsekvenserna för människors, djurs och ekosystemens hälsa ännu inte kvantifierade. Det som redan är känt är att ett ökande antal fåglar och marina arter får i sig detta material, ofta med dödliga konsekvenser. De flesta plaster är inte lösliga och kan därför inte smältas, så det slutar med att de täpper till djurens matsmältningssystem eller skadar dem på andra sätt.

Det är ett fall där små partiklar är lika med enorma problem. Även om mikroplaster ofta är mindre än 5 mm stora skapar detta material stor oro inom forskarvärlden. Ärligt talat borde det oroa oss alla.

Allt detta låter helt bisarrt när man tänker på att mikroplasterna kommer från något som utåt sett verkar vara helt ofarligt, t.ex. nylonkläder, damm från bildäck och allmänt hushållsavfall. Det kommer till och med från produkter för personlig vård som innehåller exfolierande nylonmikrokorn (som nu i stort sett är förbjudna).

Men vi vet alla att det finns ett problem, precis som vi alla vet om klimatförändringarna. Frågan är återigen vad som verkligen görs åt det. Just nu är svaret i båda fallen uppenbarligen inte tillräckligt.

Ett vardagligt problem

Plastföroreningar är synliga för många av oss varje dag. Varje gång jag flyttar en massa matvaror från vår shoppingvagn till en bilkofferten hör jag bara det ständiga prasslet från engångsförpackningar av plast. Jag tror ärligt talat att vi köper mer plastskräp än vi köper ätbara produkter i termer av faktisk volym.

Detta är väl ett problem som till stor del ligger hos storskaliga producenter, distributörer och detaljhandlare? Jag inser att dessa företag styrs av "tillgång och efterfrågan", så jag försöker inte befria mig själv från allt personligt ansvar.

Det måste därför vara upp till oss alla, som konsumenter, att övertala leverantörerna att förpacka våra varor på ett sätt som drastiskt minskar mängden plast som produceras och sedan kastas. Vi kan helt enkelt inte bara fortsätta som tidigare.

Inte ens återvinning verkar vara den absoluta lösningen eftersom problemet ganska ofta bara exporteras i bulk. Ett fall av "bort från synen, bort från sinnet". Problemet är att problemet inte bara försvinner. Det kommer så småningom tillbaka till våra egna stränder en dag - på ett eller annat sätt.

Även om vissa av oss kanske redan gör sitt yttersta för att minska uppsamlingen av engångsplast, verkar det som om plastvanan kvarstår på grund av det sätt på vilket vi tvingas köpa produkter. Inte minst när det gäller så kallat "fast fashion" som ofta tillverkas av polyesterblandningar (plast med andra ord).

Det är en dyster historia att berätta. Det ser ut som om vi behöver miljontals strandpromener för att rensa våra stränder från detta dödliga gissel. Men först måste vi sluta förvandla våra majestätiska hav till illaluktande soptippar. Tanken på att våra barnbarn ska kväva plastförorenad fisk och skaldjur med tusen öars dressing är för mig helt avskyvärd.

Ju mindre plast vi producerar, desto lättare blir det väl att göra sig av med allt avfall? Eller är det bara alltför förenklat?


Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes