Som barn förlovades hon av politiska skäl med Lothar av Provence, arvinge till kung Hugo av Italien. Hugo gifte sig med Adelaides mor som var änka. Vid sexton års ålder gifte hon sig med Lothar och de fick dottern Emma. Det var en olycklig union, men den blev kortvarig, för 950 dog Lothar. Hans efterträdare, Berengar, fängslade henne när Adelaide vägrade att gifta sig med hans son. Efter fyra månaders fångenskap rymde hon i augusti 951, och när den tyske kejsaren Otto samma år dök upp i Italien och föreslog äktenskap, accepterade hon. De fick fyra barn, den blivande Otto II och tre döttrar, varav två blev nunnor. En revolt ledd av Ludolf, Ottos son från hans första äktenskap, krossades. Det verkar ha varit Adelaides inflytande som uppmuntrade Ottos politik med nära samarbete med kyrkan. Under en sex år lång vistelse i Italien mottog Otto och Adelaide kejsarkronan av Johannes XII.

När hennes make 973 efterträddes av sonen Otto II, utövade Adelaide under några år ett starkt inflytande. Senare fick dock hennes svärdotter, den bysantinska prinsessan Theophano, sin make att vända sig mot sin mor, och hon fördrevs från hovet. Till slut lyckades man försonas och 983 utnämnde Otto henne till sin vicekung i Italien.

Han dog samma år och den nye kejsaren, Otto III, som ännu var minderårig, anförtroddes sin mors och mormors gemensamma regentskap. Theophano lyckades än en gång fördriva Adelaide från makten och hovet. Vid hennes död 991 återgick regentskapet till Adelaide. Hon assisterades av Sankt Willigis, biskop av Mainz. År 995 blev Otto myndig och Adelaide kunde ägna sig uteslutande åt fromma sysslor, särskilt grundandet eller restaureringen av religiösa hus. Hon hade länge haft nära relationer med Cluny. På väg till Burgund för att stödja sin brorson Rudolf III mot uppror, dog hon i ett kloster som hon hade grundat i Seltz. Hon hade ständigt ägnat sig åt kyrkans och fredens tjänst och åt kejsardömet som bådas väktare; hon intresserade sig också för slavernas omvändelse. Hennes högtid firas i många tyska stift.