Marianne talade om sin vän Stephen och hans resa för att hitta en ny hund.

Min vän Stephan hade haft det väldigt svårt. ”Men” sa han ”min lilla hund Ruby har hjälpt mig att fortsätta med min resa. Hon har gjort det värt att fortsätta”. Sen hände det otänkbara. Ruby gick bort mycket snabbt och oväntat i Stephans armar. Alla blev oroliga för honom, särskilt hans familj. Jag visste att det inte var rätt tillfälle att säga det, men jag sa det ändå. Hämta en annan hund. Det var inte det att jag tyckte att han skulle göra det, men jag visste att det kunde få bort fokus från hans hemska sorg. Inget svar. När veckorna och månaderna började visste jag att han inte kunde möta formaliteten att åka till ett härbärge i Storbritannien. Jag bad honom att titta på O Cantinho da Milu's/Hundar i Portugals webbplats på sin egen tid, över en kopp te.

Sen fick jag ett meddelande om att han såg lilla Pepe på sajten med en hemsk historia som skulle dra nytta av ett kärleksfullt hem. Jag satte bollen i rullning. Hundgården skickade massor av foton och videor och beslutet fattades och Pepe gjorde den 2,546 kilometer långa resan från Lissabon till West Yorkshire.

Vi kunde spåra hela resan på datorn, även när de drar in för bensin och en paus och även när de kom till husdjursmottagningen i Calais där alla våra hjärtan föll och magarna vände sig i hopp om att all dokumentation var i sin ordning. - Hoosh, då. Nästa gång visade datorn skåpbilen och Pepe i Kent.

Livet hade varit oerhört grymt för Pepe och mer än ovänligt mot Stephan men nu är dessa två milda själar som en och så lyckliga de kan vara. En annan påminnelse om vad en hälsosam blandning en hund kan vara för oss. Den här bilden påminner mig om en dikt som jag nyligen läste:

”Den nya dagen skiner ljust på ditt ansikte.

Det är begynnelsens ljus

Och ekot av allt som var.”