Det tionde budordet (2 Mos 20:11) förefaller vara en lämplig inledning till denna uppsats som handlar om USA:s önskan att kontrollera både Grönland och Azorerna.

Azorerna mäter 2 346 kvadratkilometer med en befolkning på 242 000 och Grönland mäter 2 160 000 kvadratkilometer med 57 000 invånare, de flesta av inuitursprung. Båda anses vara av strategisk betydelse för Nato och administreras av två av EU:s minsta länder, Portugal och Danmark.

Det var 1867 som USA:s utrikesminister William H. Seward framgångsrikt förhandlade fram köpet av Alaska för en spottstyver, men hindrades sedan från att köpa land av liknande storlek på Kanadas östra sida. Grönland förblev därefter en dansk koloni fram till april 1941 då den danske exilambassadören undertecknade ett försvarsavtal med utrikesminister Cordell Hull. Detta gav USA ensamrätt att bygga flera militärbaser.

Efter andra världskriget erbjöd sig USA att köpa hela ön för 100.000.000 USD i guldtackor, men nöjde sig i stället med ett nytt omfattande säkerhetsavtal som ledde till att fler baser byggdes. Den största av dessa låg i Thules hamn där B-52-bombplan hölls i nästan ständig krigsberedskap. 1968 störtade ett av dessa plan nära kusten. Av de fyra kärnladdade bomberna återfanns aldrig en, trots att den amerikanska flottans örlogsfartyg hade avancerade sonarsystem för att lokalisera ubåtar.

Trots slutet på det "kalla kriget" och upplösningen av Sovjetunionen har den amerikanska militärens styrka på Grönland inte minskat. Baserna kallas dock numera rymdobservatorier och bombflygplanen har ersatts av missiler och ett sofistikerat försvarssystem, "Iron Dome". Ryssland har å sin sida 300 åldrande ICBM:s. Av dessa finns ca 100 i norra Ryssland och kan teoretiskt sett fortfarande nå USA:s östkust genom att passera Grönlands sydspets.

De amerikanska påståendena om att Grönland bör annekteras av nationella säkerhetsskäl saknar alltså inte grund. Det som ifrågasätts är president Trumps begär efter exklusivitet i utvinningen av den mineralrikedom som tros vara redo att exploateras nu när istäcket drar sig tillbaka och som har ett enormt potentiellt värde på totalt många miljarder dollar.

Av en tillfällighet var det också i april 1941 som USA, vid ett möte med sina allierade i Florida, ensidigt beslutade att man behövde fullständig kontroll över Azorerna på grund av dess strategiska läge mitt i Atlanten. Trots Portugals påstådda neutralitet ansåg Salazar-regimen att det var fritt fram att sälja (mycket lönsamt) wolfram och andra krigsförnödenheter till Nazityskland och att tillhandahålla faciliteter i sina hamnar för ubåtar.

Den amerikanska militären instruerades att anpassa War Plan Gray så att öarna kunde intas med våld, vilket skulle ha möjliggjort befästning med både marin- och flygbaser. Denna planerade intervention genomfördes nästan som Operation Alacrity men Churchills ambassadörer lyckades genom intensiv diplomatisk aktivitet (delvis med hjälp av det gamla Windsorfördraget) övertala Salazar att underteckna ett avtal som tillät byggandet av sådana baser under gemensam brittisk-amerikansk kontroll och som senare utvidgades till att omfatta NATO-organisationen. Detta ledde till skapandet av den stora basen i Lajes i nivå med Thule på Grönland.

Motivet för USA:s plan att förvärva Azorerna "på ett eller annat sätt" har mindre att göra med militär säkerhet. Det är den rikliga förekomsten av mineralnoduler i Azorernas mycket stora ekonomiska zon i Atlanten som utgör en värdefull tillgång för miljardärerna som äger de amerikanska gruvbolagen. Utsikterna för detta analyserades i min essä "Portugal - Den nationella rikedomen av mineraltillgångar" (TPN 11-04-2025).

Sedan dess har USA genomfört omfattande prospektering av havsbotten i Atlanten. I Stilla havet har man gått mycket längre genom att utfärda licenser till amerikanska och kanadensiska gruvbolag för exploatering i vatten som endast omfattas av Internationella sjöfartsstyrelsens (ISA) jurisdiktion, som är knuten till FN. Denna flagranti visar hur det egensinniga USA har blivit en lag för sig självt och bådar inte gott för Azorerna.

Slutsats:

President Trumps brådmogna strategi för att bli ledare för en ny världsordning är på kort sikt beroende av hans oligarkers förmåga att skapa den ekonomiska arkitektur som kommer att dra nytta av alla de häpnadsväckande innovationer som förväntas av artificiell intelligens.Hänsynslösa "fusioner och förvärv" och hemliga regimskiften förväntas förändra befintliga allianser och skrota handelsavtal till förmån för ett globalt tullsystem som kommer att belöna de trogna och straffa de egensinniga.

Han förutspår för EU och Storbritannien en fortsatt dekadens och en tidig pensionering till världsekonomins utkanter av en gång mäktiga länder med irrelevanta historier om den kejserliga "makt är rätt".

Det är detta som får Mercosuravtalet att verka absurt och opraktiskt, eftersom det omfattar nationer som redan har övertalats att överföra sina lojaliteter till USA eller de kinesiska och ryska blocken. Andra kommer att följa efter när handelsvapnet mellan Kina och USA upphör i oktober 2026.

En essä av Roberto Cavaleiro. Tomar 20 januari 2026