Du kanske är benägen att färga ditt hår grönt, bära en näsring och skriva under helhjärtat på de rikliga Thunbergska profeterna av förestående klimatdöd, när den trubulenta svenska tonåringen skrämmer livet ur den stora, vakna världen. Eller så är du kanske mer benägen att ställa dig på Faragian-idealen när han och hans medhjälpare talar om det allra senaste av högerplattformar, GB NEWS, den tydliga motsatsen till Guardianistisk journalistik.

Ärligt talat bryr jag mig inte särskilt mycket om hysterin hos någon av dem. Jag ser bara två sidor som är helt briljanta på att argumentera för sin ståndpunkt men som inte verkar komma med några ljusa eller sammanhängande idéer om hur man ska ta itu med de problem som de käbblar om. Vilket gör det hela lite hopplöst.

Jag kan väl inte vara den enda som tycker att båda de fanatiska sidorna är lika irriterande? Jag tror att världen, med sin uppsjö av problem, har en mycket större chans att bli en bättre plats om vi hör mindre från sådana som Trump eller den undergångsmonstrerande Thunberg med sina kollektiva bataljoner av dogmatiskt laddade anhängare. Dessa anhängare har en nästan idiotisk tendens att bara se en sida av varje argument. Det är ett drag som gör mig lite nervös. Om detta är allt vi har att leka med nuförtiden är det inte så konstigt att vår värld är i en knipa.

Hela den eländiga "vänster mot höger"-grejen uppmärksammades nyligen av de sociala medierna när Andrew Tate hade ett Twitter-bråk med Greta Thunberg. Det hela började när Tate hånade Greta om hans stora samling av bilar som förstörde planeten. I sin tweet erbjöd han tydligen Greta att skicka en lista över hans bilsamling, komplett med en utskrift av deras föroreningsstatistik. Thunberg nappade på betet och svarade lustigt och hänvisade till sannolikheten att Tate inte var särskilt välutrustad när det gäller en viss fråga om fysisk maskulinitet (vanligtvis mätt i tum).

Jag tror att de flesta blev mycket roade av Gretas svar. De flesta tycks hålla med om hennes påståenden, eftersom inget skriker "manlig otillräcklighet" som en kille som skryter om sina sportbilar. Det beröm och den vördnad som Greta sedan dess har fått har dock verkligen varit något överdrivet. En hånfull vänsterkör har upphöjt den unga svensken till nästan helgonstatus, eftersom lilla Greta (välsigna henne) på egen hand dödade ett stort fascistiskt monster med ett enda fatalt skämt om hans redan tvivelaktigt proportionerade manlighet. Kringla!

Det mest slående som denna idiotiska sammandrabbning har visat är hur anmärkningsvärt lika de två sidorna (i denna samtida kulturkonflikt) faktiskt kan vara. Å ena sidan har vi ett gäng sorgliga manliga ensamvargar som vördar Tates varje ord. Å andra sidan har vi en massa unga, självföraktande miljökrigare från medelklassen som gör uppror mot sin egen privilegierade uppfostran och som ser Greta (välsigna henne) som en slags grön gudinna som har valts ut för att vandra på denna sjuka jord med det enda syftet att rena den från all mänsklighetens avgrundsdjuphet. Det är en jäkla uppgift!

Som jag nämnde tidigare finns det uppenbarligen ingen moralisk likvärdighet mellan Tate och Thunbergs politik eller deras personligheter. Även om jag ofta inte håller med om Thunbergs ofta extrema världsåskådningar, så är det absolut ingen tvekan om Greta och Tate (som människor). Greta får min röst varje gång. Tate förklarar faktiskt sin kvinnofientlighet med en illamående, glättig stolthet. Han har till och med arresterats misstänkt för människohandel. Jag förstår inte hur en sådan person ens kan få en plattform, med tanke på hans förseelser?

Problemet är att det finns obestridliga likheter mellan Tates och Gretas närvaro på nätet. Båda individerna är utan tvekan nihilistiska. Tate och hans provocerande grupp av kontrare på nätet avskyr idén om traditionella gemenskaper. De tycks föredra promiskuitetens flyktiga nöjen, inom ramen för sin grovt hedonistiska och meningslösa tillvaro. En tillvaro som är garnerad av de smaklösa fångstmomenten i deras megakonsumtionistiska tendenser. Thunberg och hennes anhängare anser att hela det moderna samhället (särskilt Tate-modellen) är mycket förorenande, farligt, oetiskt och giftigt. Thunbergska ideologer verkar längta efter någon slags förindustriell, bakåtsträvande tillvaro där de mänskliga landvinningarna är helt avvecklade och drar oss alla tillbaka till ett Flintstones-liknande tillstånd av grottboende.

På sitt eget sätt lockar både Tates och Thunbergs modell sina anhängare till mycket mörka platser där det finns både en tendens till rädsla och en benägenhet att stöta bort det moderna samhället. Båda fraktionerna har djupt ologiska och inrotade visioner av sin utopi. Men att äga en flotta av bensinslukande sportbilar kommer att vara lika ouppnåeligt för den genomsnittlige Tate-anhängaren som Gretas fantastiska ambitioner, när hon och hennes lärjungar kryper ihop och drömmer om sätt att rulla tillbaka så många av det moderna samhällets landvinningar som möjligt. Det är ett dåligt val mellan den iögonfallande konsumtionens överdrifter och den förlamande bevarandets ytterligheter. Inte mycket till val realistiskt sett.



Vi behöver inte leta alltför noga för att se den demagogi som finns i båda lägren. Vi minns alla hur moderiktiga vänsterröstare från storstäderna smällde ut "lågutbildade" personer för att de valde att rösta för Brexit. Jag har aldrig träffat någon Brexit-väljare som idoliserar politiker som är för Leave på samma sätt som vänstern har upphöjt Greta till nästan helgonförklaring för hennes ofta bristfälliga övertygelser. Varje kritisk analys av Gretas inställning behandlas nästan som hädelse, och hennes ord vördas som evangelium. Framstående politiker har snubblat under hennes fötter och tyst tolererat hennes häftiga tillrättavisningar.

Efter det legendariska Twitter-bråket har de gröna kommentatorerna hånat godtrogenheten hos Andrew Tates sorgliga anhängare utan att någonsin helt inse att de själva är lika mycket ett gäng sorgsna människor. Någon måste förklara att det är lika galet att idolisera en ung flicka som ständigt skriker att världen går under som att dyrka en uppenbart störd kille som skriker "Jag har många dyra bilar och det har inte du". Vad vi ser här är två kinder av en antisocial rumpa.

Naturligtvis är Greta absolut inte alls lik den skändlige Tate, men hennes efterföljare är potentiellt mycket farligare. Det beror på att hennes korståg mot moderniteten har blivit enormt modernt och att hennes förakt för industrialismen har ett utbrett politiskt stöd. För mig är Thunbergs typ av extremism mycket mer oroande än något skrytsamt online-troll som pratar en massa strunt om snabba bilar till ett gäng lättpåverkade tonårspojkar som till slut kommer att tröttna på honom.

Tyvärr lever tre miljarder människor fortfarande i djup fattigdom år 2023. Att motsätta sig ekonomisk tillväxt och fördöma ett system för vilket det för närvarande inte finns något realistiskt alternativ är mycket mer vårdslöst än vad Tates patetiska poserande någonsin kommer att vara. Det vore väl bättre om alla började diskutera hur man kan skapa fruktbara och meningsfulla liv för alla dessa belägrade miljarder? Är det för mycket begärt att försöka se till att alla har möjlighet att leva ett anständigt liv? Varken vänster eller höger, Tate eller Thunberg har några storslagna idéer om hur man ska uppnå en sådan hedervärd strävan.


Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes