Men verkligheten är djupare och framför allt äldre. Det vi upplever idag är resultatet av en modell som byggts upp under decennier, där det fanns ett tydligt val som formade marknaden som vi känner den.

Portugal har valt att uppmuntra bostadsköp istället för att konsekvent investera i skapandet av allmännyttiga bostäder och en strukturerad hyresmarknad. Denna strategi hade sina förtjänster på sin tid. Den gjorde det möjligt för många familjer att få tillgång till fastigheten, satte fart på byggandet och skapade ett majoritetsägt bolag. I flera år fungerade det. Men som så ofta är det så att det som löser ett problem vid en viss tidpunkt skapar ett nytt problem vid en senare tidpunkt.

Idag ser vi denna effekt tydligt. Med endast en liten andel allmännyttiga bostäder, långt under det europeiska genomsnittet, lämnades landet utan en verklig balanseringsmekanism på marknaden. Under en tid trodde man att bostadsproblemet var löst, särskilt efter program som PER som svarade mot nödsituationer. Men denna uppfattning visade sig vara illusorisk. I takt med att priserna började stiga, drivna av en kombination av ekonomiska, urbana och till och med globala faktorer, och hushållens inkomster släpade efter, började systemet visa sina svagheter.

Resultatet är ett scenario som vi känner väl till idag. Det finns hus, men det finns ingen tillgång. Det byggs, men det finns ingen balans. Och det finns fler och fler människor som, även med stabila inkomster, inte kan hitta lösningar som är kompatibla med deras verklighet. Berättelser som de som använder sig av program för överkomliga hyror visar den positiva inverkan som offentliga ingripanden kan ha, men belyser också att det fortfarande är i liten skala.

Samtidigt håller territoriet på att omvandlas. Storstadsområdena fortsätter att koncentrera befolkning, investeringar och prispress, medan andra regioner släpar efter. Denna territoriella ojämlikhet är inte bara en ekonomisk fråga, utan även en social och strukturell sådan, och den tenderar att förvärras om det inte finns någon samordnad respons.

Det finns också en faktor som sällan värderas på rätt sätt i den offentliga debatten: komplexiteten i själva systemet. Att bygga i Portugal är en lång, osäker och dyr process. Den involverar flera enheter, krävande regleringar och väntetider som kan överstiga flera år. Allt detta gör projekten dyrare och återspeglas oundvikligen i det slutliga priset på husen. Det handlar inte bara om en brist på utbud, utan också om svårigheten att skapa detta utbud på ett effektivt sätt.

I detta sammanhang är det uppenbart att marknaden inte ensam kan lösa problemet. Inte för att den inte fungerar, utan för att den reagerar på de incitament som finns. Och dessa incitament fortsätter att gynna projekt med högre lönsamhet, i allmänhet riktade till högre segment.

Kanske är det här som debatten bör utvecklas. Inte bara om hur många hus som byggs, utan om vilken typ av marknad vi vill ha. En marknad där bostäder bara är en tillgång eller en marknad där de också fyller en mer balanserad social funktion. Det innebär inte att ersätta det privata utan snarare att skapa förutsättningar för att olika modeller ska kunna samexistera.

Portugal har idag möjlighet att korrigera en del av denna väg. Med en ökad medvetenhet om problemet, ett större socialt tryck och ett sammanhang som kräver lösningar är det möjligt att bygga en mer balanserad modell. Men detta kräver konsekvens, visioner och framför allt kontinuitet i politiken.

För i slutändan är bostäder inte bara en ekonomisk fråga. Det är en av grunderna för alla stabila samhällen. Och det sätt som vi väljer att agera på nu kommer inte bara att definiera marknaden, utan även hur vi kommer att leva i våra städer under de kommande åren.