Senare i år, troligen i september, kommer Donald Trump att resa till Storbritannien för sitt andra "statsbesök", och kung Charles kommer att svälja sin avsky och välkomna honom till Storbritannien med ett sammanbitet leende. Ännu en symbolisk händelse utan synliga konsekvenser, men än en gång kommer experterna att behöva analysera den i jakt på "resultat" och "mening".

Men de flesta av experterna är inte idioter, och det är inte allmänheten heller. Det finns helt klart en strategi bakom dessa händelser, och det är säkert att diskutera den här eftersom Trump aldrig kommer att läsa detta. Hela showen är utformad för att utnyttja Trumps fascination för den brittiska monarkin.

Charles enda syfte i Kanada var att betona Kanadas suveränitet och självständighet inför Donald Trumps envisa krav på att landet ska bli en del av Förenta staterna - den "51:a staten".

Kanadensarna, som invaggats i självbelåtenhet av det faktum att USA senast invaderade Kanada (utan framgång) 1812, vaknade upp till den bistra verkligheten att USA:s nuvarande president betraktar gränsen som en "konstgjord linje". "Någon gjorde det för länge sedan, för många, många decennier sedan", sade han, "och det är helt obegripligt."

Trump vill alltså rätta till detta misstag genom att absorbera Kanada, även om han hittills bara har talat om att krossa Kanadas ekonomi för att tvinga fram medborgarnas samtycke, inte om att tillgripa fysiskt våld (som han har hotat med i sina andra territoriella anspråk mot Grönland och Panama).

Men varför ta in kungen av Kanada, en titel som till och med Charles själv sällan använder? Ja, varför har Kanada ens en kung?

Varje land behöver en statschef, och de flesta demokratier föredrar att inte ha en praktiserande politiker i den rollen. Oavsett om det handlar om en president eller en monark måste statschefen stå över den dagliga politiska kampen.

Kungar, kejsare och andra tyranner brukade förstås härska överallt. De kom på modet när massamhällena uppstod för cirka femtusen år sedan och fortsatte på de flesta håll fram till 1700-talet eller senare, eftersom demokrati var omöjligt innan masskommunikationerna kom (till en början i form av boktryckarkonsten och massläskunnighet).

Länder som fick sina demokratier genom revolution, som USA, ersatte sin monark med en "president" (ordet härstammar från den amerikanska revolutionen) som fungerade som både statschef och verkställande regeringschef. Vissa presidenter i andra republiker frestades senare att använda denna position för att söka absolut makt, även om USA har undvikit det problemet fram till nyligen.

Länder som fick sin demokrati senare och på ett fredligare sätt fann det dock ofta enklare att bara omvandla sina tidigare monarker till opolitiska och opartiska statschefer. "Kungar" och "drottningar" fyller den rollen i tidigare brittiskt styrda demokratier som Kanada och Australien och i många andra länder från Spanien och Sverige till Thailand och Japan.

Och det lustiga är att många människor i de länder som för länge sedan bytte ut sina kungar mot presidenter fortfarande känner en märklig dragningskraft till monarkiernas mystik. De franska populärmedierna följer till exempel den brittiska kungafamiljens förehavanden minst lika noga som britterna gör.

Monarkins mystik är lika falsk och medvetet fabricerad som en reklamkampanj för skönhetsprodukter. Kung Karl III är en intelligent och välmenande man som arbetar hårt för Kanada även när han behandlas för cancer, men han är inte inkarnationen av ett uråldrigt och heligt förflutet.

Faktum är att när det gäller ärftlighet är till och med jag förmodligen närmare släkt med kung Karl I än vad kung Karl III är. (Mina förfäder var mestadels engelska och irländska; hans, åtminstone på den manliga linjen, är mestadels tyska).

Ändå har den brittiska kungafamiljens falska mystik fängslat Donald Trump, så det var helt logiskt att premiärminister Mark Carney och kung Karl III konspirerade för att påminna Trump om att Kanada har en stark kunglig koppling (även om de flesta kanadensare inte känner det).

Och det kommer att vara lika vettigt för Charles att välkomna Trump till Storbritannien i höst för ett aldrig tidigare skådat andra statsbesök. Trump är en sucker för verklig makt (t.ex. hans fanboy-beundran för Vladimir Putin), men han är lika mycket en sucker för den falska maktens ceremonier, ritualer och attribut (Charles).

Att spela ut monarkikortet kan skydda båda länderna från sämre behandling i händerna på Donald Trump. Det här är trots allt en man som älskar parader till sin egen ära.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer